178 från själasörjaren, av vilket det skulle framgå, att han blivit undervisad och hade tillräckliga kunskaper i kristendom och i fråga om edsavläggelsens betydelse.'^ Man har även uppmanat de för brott misstänkta att med tanke på deras själars salighet tala sanning och bekänna. Det är värt att notera, att Nehrman-Ehrenstråhle så gott somordagrant upprepar sin tidigare utläggning omdomarämbetets gudomliga uppgift i sin andra upplaga av »Inledning Til Then Swenska Processum Civilem» av år 1751.-' I samma anda förklarar Nehrman-Ehrenstråhle i sin »Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem», som utkom 1756, att gudsfruktan är grunden till all kristlig vandel och rikets välgång.Han säger vidare i samma arbete, att om överheten icke straffar förgripelser mot Gud, minskar gudsfruktan, varav följer olydnad och otrohet mot överheten, som i sin tur drar ned Guds vrede över riket.Här lever alltså den gamla teokratiska synen kvar hos NehrmanEhrenstråhle, ehuru man för övrigt i hans skrifter finner, att han var påverkad ” Av bl. a. de ovan anförda rättsfallen 17/3 och 11'5 1785 vid Askims och Östra Hisings häradsrätt framgår tydligt vilken vikt häradsrätten lade vid denna undervisning. En man hade den 17/3 ålagts att värja sig med ed men att dessförinnan inhämta undervisning i kristendomskunskap hos sin själasörjare. Vid rättens förhandlingar 11/5 visade det sig av prästens intyg, att mannen ännu icke förstod edens vikt och betydelse, varför han enligt rättens beslut skulle undergå fortsatt undervisning. (Askims och Östra Hisings häradsrätts dombok, GLA, för år 1785) Ex: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 30/7 1744 (Stöldbrott. »Rutten förestälte Britta Stina Elg, at bekienna rena sanningen, hafwa Gud för ögonen och sitt brott tillstå, och ångra.»)-, 19/10 1754 (Tidelagsbrott. »Anders Carlsson blef nu -ytterligare på det alfwarligaste förmant, at med en ren och sanfårdig bekännelse orn sin begångna missgierning, lätta sitt samwete, samt i synnerhet u-ara derpå omtänkt, at kuna försona sig med Gud och sin frälsare, samt u-inna nåd och sina groftva synders förlåtelse, så at han, jemte sin timmeliga wälfärd med sielftca lifwet, som han medelst sitt wederstyggeliga företagande aldeles lärer förspilt, icke tilika må gå qwitt om det eu-iga lifwet och saligheten, och blifu-a räknad ibland the fördömdas antal. . .»); Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 17/7 1780 nr 43 (Ett mål från konsistoriet i Åbo angående en man, som blivit dömd för inbrottsstöld men somvägrade bekänna brottet, när han skulle bekänna sin synd i samband med den honom ålagda kyrkoplikten. Prästerna hade i flera omgångar försökt förmå honom till bekännelse, och enligt Justitierevisionens registratur för nämnda dag fattade Justitierevisionen det beslutet, att prästerskapet skulle göra förnvade försök att förmå honomtill bekännelse och ånger.); 8 12 1780 nr 43 (Ytterligare ett mål från konsistoriet i Åbo angående en man, som dömts för stöld av hö honom ådömda kyrkoplikten och därvid bekänna sitt brott och sin svnd. Prästerskapet hade försökt förmå honom därtill vid upprepade tillfällen, Justitierevisionen beslutade, att han skulle behandlas enligt kyrkolagens bestämmelser.) S. 22-33, Gap. 3, »Om Domare». ” S. 102, Afd. 2, Gap. 1, § 5. S. 103, Afd. 2, Gap. 1, § 8. — Man kan i detta sammanhang notera assessoren Silfwerschiölds yttrande i Göta hovrätt vid handläggningen av ett mål rörande barnamord 1750. Silfwerschiöld framhöll det angelägna i att söka hämma och förekomma barnamord, »hwilka, til Then högstesfö törnelse, alt för beklageligen synas öka landets blodskulder.» Silfwerschiöld erinrade även om det straff, »hwa-rmed Then rättfärdige Guden hotar landets och Intvånarnes blodiga synder at hemsöka.» (Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 12/7 1750 nrF 18) vägrade att fullgöra den men som r-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=