176 I sina »Anmärkningar Til Sweriges Rikes Lag, . . .», vilka utkom 1766, återger E. Drangel utan kommentar kyrkolagens bestämmelser om bikt, där det bl.a. säges, att om en person bekänner ett högmålsbrott, för vilket han är beskylld ellet lagsökt, så skall prästen förmana honom att bekänna sitt brott inför domaren. Vill den misstänkte då icke bekänna offentligt på grund av rädsla för straff, skall prästen icke meddela avlösning, om personen i fråga fortfarande utgör en fara för sin omgivning. Prästen får emellertid icke lämna några upplysningar omvad han fått höra under bikt.*° Man bör i detta sammanhang även observera det kungliga brevet av den 27 november 1798 rörande fångvården i landet, där det föreskrivs, att de fångar, som är insatta på bekännelse, skall så vitt sig göra låter, hållas i särskilda rum »pä det Prästerskapet desto lägligare och oftare samt med meraframgäng mätte kunna lemna demtjenlige föreställningar och underwisningar» I rättspraxis finner man otaliga exempel på hur man givit befallning om att tillkalla präster för att med deras hjälp få dem, som stått anklagade för brott men som nekat till att ha begått brotten i fråga, att bekänna, och likaså hur enskilda präster utfört denna form av själavård.’’ Ur kyrklig synpunkt framstod det säkerligen som något helt naturligt, att prästerskapet på detta sätt lät sig användas som instrument i domstolarnas tjänst för att få misstänkta och anklagade personer att bekänna. Den som hade begått ett brott hade därmed försyndat sig mot Gud och hans bud, och då var det ur kyrklig synpunkt angeläget, att han ångrade sig och bekände sin synd för att på så sätt för Jesu Kristi skull få sin synd förlåten och bli frälst. Att man anlade denna religiösa syn på brotten mot de världsliga lagarna, bekräftas av Nehrman-Ehrenstråhle i hans »Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem, efter Sweriges Rikes Lag och Stadgar» av år 1756. Han säger där: »Som GUDhafwer befalt, at wörda Öfwerheten, och lyda Thes Lag, sä kan ock all förbrytelse häremot, anses som olydnad eller förgripelse emot GUDoch emot Ofwerheten, htvilken stiftadt och utgifwit Lagen, samt emot Riket, til hwars nytta Lagen utgifwen är.»^^ Han säger vidare i samma arbete, att ogärningsmän drar Guds vrede över sig genomsina brott. E. Drangel, Anmärkningar Til Sweriges Rikes Lag, . . ., 1766, s. 467 t; Kvrkio-Lag och Ordning, . . ., Cap. VII, §§ 2 och 4; Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 45 f. " J. H. Backman, Ny Lag-Samling, Fjerde Häftet, 1847, s. 231 ff.; Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 44. E.x.; Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 28/2 1740, 23/2 1743, 15, 6 1743; Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 20 5 1745, nr 3, 19 6 1770, nr 28; Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA27 2 1734, nr 7, 14 3 1743, nr 9; Besvärsoch ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 11/6 1760 nr 11, 2/10 1760 nr 6, 30TO 1760 nr 104, 17 7 1780 nr 43 (se härom även Justitierevisionens registratur, RA, 17'7 1780), 8 12 1780 nr 43; Calonius, Opera omnia, I\’, 1836, Tttranden uti Högsta domstolen, s. 259 ff. nr 209, 1 U9 1797; s. 400 ff. nr 255, 26 2 1798; V, 1836, s. 194 ff. nr 337, 3/9 1799. S. 142, Afd. 3, Cap. 1, § 1. S. 103, Afd. 2, Cap. 1, § 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=