175 man till och med bort det huvudstycke i Luthers lilla katekes, som handlade om bikten, i 1810 års svenska utgåva av nämnda katekes, vilken utgåva hade ombesörjts av ärkebiskopJ. A. Lindblom.^ Ett annat tecken på ortodoxins försvagade ställning är det toleransedikt och det s.k. judereglemente, som Gustav III utfärdade i upplysningstidens anda 1781 respektive 1782 och som innebar ökad frihet för andra kristna samt för judar att få utöva sin religion i Sverige/ Under den stränga, intoleranta ortodoxins tid hade en sådan lagstiftning varit otänkbar. Denna den lutherska ortodoxins uttunning under 1700-talets senare del kan knappast ha bidragit till någon fördjupad känsla för det egna erkännandets värde, men detta till trots finner man både i kungliga förordningar, doktrin och rättspraxis icke blott, hur man liksomtidigare understryker, hur viktigt det är för själens salighet, att man bekänner sanningen utan även, hur man vid domstolarna i samma utsträckning som tidigare tar prästerskapet i sin tjänst för att med dess hjälp försöka få framen sann bekännelse. I en kunglig förordning av den 11 juli 1753 understrykes sålunda betydelsen av att domaren känner till en för brott anklagad persons kunskap i kristendom dels för att han skall kunna avgöra, om den för brott misstänkte har kunnat förstå och inse, vilken syndig och brottslig gärning, som han eventuellt har gjort sig skyldig till, och dels för att han skall kunna utnyttja kristendomens sanningar såsom kraftiga medel att röra samvetet hos den anklagade och på så sätt söka förmå »en förhärdad missdådare til bekännelse».*^ I samma förordning säges, att domaren skall snarast möjligt inhämta denna kunskap hos församlingsprästen genom en kronobetjänt och därvid få ett intyg även rörande den anklagades levnadsvandel. Domaren kan emellertid dessutomsjälv förhöra den anklagade i dessa stycken eller låta det ske genom en närvarande eller tillkallad präst. I sin »Inledning til Then Swenska Processum Criminalem» av år 1759 omnämner även den tidigare omnämnde juristprofessorn i Lund, David Nehrman-Ehrenstråhle, prästerskapets medverkan vid försöken att förmå de för brott misstänkta att bekänna. Härvid hänvisar han bl.a. till och anför bestämmelserna i den nämnda förordningen av den 11 juli 1753.^ ^ E. G. F. Olbers, Den evangelisk-lutherska kyrkans lära om boten, 1880, s. 52, 74 ff., 77 f; S. Kjöllerström, Enskilt och allmänt skriftermål i historisk belysning, 1940, s. 15; S. Hedenberg, Bikt och avlösning, 1941, s. 208. ^ Modée, Utdrag Utur . . . Publique Handlingar, XII, 1799—1802, s. 138 ff. (24/1 1781), s. 316 ff. (27/5 1782). ** Modee, Utdrag Utur . . . Publique Handlingar, V, 1756, s. 3534 f; G. Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, 1976, s. 45. — I domstolsmaterialet finner man många exempel på att domstolarna såväl före som efter utfärdandet av 1753 års kungl. förordning infordrade intyg omde för brott tilltalades kristendomskunskap. Ex.: Besvärs- och ansökningsmål, utslagshandlingar, Justitierevisionens arkiv, RA, 17/1 1740 nr 21; Svea hovrätts resolutioner till Uppsala länsstyrelse, landskansliets arkiv, ULA, 3/10 1757 nr 31; Karlskoga häradsrätts dombok, ULA, 27/10 1800. S. 138, § 19, s. 149, § 48, s. 160, § 81.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=