169 von Kries å sin sida påpekar, att domarens förhör med den anklagade i den processform, som infördes med 1877 års straffprocessordning, liknar hans förhör av vittnen.Vad som är av vikt vid förhöret med den anklagade, är om han är villig att tala sanning.I allmänhet kan man enligt von Kries anta, att ett eget erkännande är framsprunget ur önskan att tala sanning, men erfarenheten visar, att detta icke alltid är fallet, och därför anser von Kries, att det var bra, när den allmänna rätten (das gemeine Recht) fordrade, att erkännandet skulle vara bestämt och uttömmande samt besitta inre trovärdighet och i sina enskilda delar överensstämma med andra genombevis fastställda fakta. 3.3.1.2.2. Möjligheten att återta ett avgivet erkännande Schaubergs yttrande angående möjligheten att återta ett avgivet erkännande är mycket klart och tydligt.“■*** »Die Widerruflichkeit des criminalrechtlichen und civden Beweis-Geständnisses, die Unwiderruflichkeit des DispositivGeständnisses ist eine nothwendige Consequenz der total entgegengesetzten Prinzipien, auf denen das Geständniss beidemale beruht, eine Folge davon, dass es dort materielle Wahrheit, hier formelle hervorbringen soil». Schauberg påpekar dock, att ett återtagande av ett erkännande inomstraffprocessen uppväcker tvivel om erkännandets sanningshalt.Alla den anklagades uttalanden måste noga prövas. Zachariae framhåller, att det förekommer oftare i den reformerade straffprocessen, att anklagade vid huvudförhandlingen tar tillbaka, vad de erkänt under förundersökningen.Härvid gäller det enligt Zachariae, att i varje enskilt fall överlåta åt domaren och juryn att överväga, vilken betydelse det tidigare avgivna erkännandet och det senare framförda återtagandet har för målet. 3.3.1.2.3. Sammanfattning av erkännandets värde som bevismedel i straffprocessen Sammanfattningsvis kan man konstatera, att de rättsligt kvalifikativa krav, som upptas i de doktrinära framställningarna från 1860-talet, i stor utsträckning erinrar om de krav på det egna erkännandet, som jag funnit hos den juridiska doktrinens företrädare under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Med införandet av den fria bevisprövningen ändras både värderingen av och synen på det egna erkännandet på ett avgörande sätt. Nu är erkännandet icke längre regina probationurn även om det egna erkännandet i mindre allvarliga brott 244 Glaser, Handbuch, I, s. 622 § 53. von Kries, Lehrbuch, s. 398. von Kries, Lehrbuch, s. 404. von Kries, Lehrbuch, s. 404 f. Schauberg, Vergleichung, s. 63. Schauberg, V'ergleichung, s. 64. Zachariae, Handbuch, II, s. 439. 247
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=