166 I likhet med Schauberg anser även den österrikiske rättsvetenskapsmannen Julius Glaser (1831—1885) i sin 1883 utgivna Handbuch des Strafprozesses, att det egna erkännandet är ett bevismedel, vars betydelse överdrevs i äldre processrätt.Han karakteriserar erkännandet som ett vittnesbörd, som belastar den, som själv uttalar det. Efter en redogörelse för den traditionella indelningen av erkännandet i rättsliga och utomrättsliga, uttryckliga och stillatigande med underarterna sanna och fingerade erkännanden, fullständiga och ofullständiga, nakna och omständliga, enkla och inskränkta eller kvalificerade, fullgiltiga och ofullständigt giltiga, framtvingade och frivilliga, övergår han till att klarlägga betydelsen av den anklagades erkännande i sin samtids straffprocess.Han framhåller härvid, att det egna erkännandet icke intar någon särställning i processen. Det är ett bevismedel bland alla andra. Endast i mindre betydelsefulla brottmål gäller ett ytterst begränsat undantag. Rent allmänt varken ersätter det egna erkännandet domstolens avgörande av skuldfrågan eller gör bevisförfarandet umbärligt. Så var det icke tidigare, menar Glaser. Äldre tiders jurister ansåg icke, att erkännandet var ett vanligt bevismedel. Förelåg det ett erkännande, så behövdes icke några ytterligare bevis, och i överensstämmelse härmed ställde man erkännande och överbevisning mot varandra som ett motsatspar. Detta är fel, och de moderna lagarna känner icke till någon motsättning mellan anklagade, som erkänt, och anklagade, som blivit överbevisade.Erkännandet är underkastat den fria bevisprövningen liksom alla andra bevismedel, vilket medfört, att det icke längre föreligger någon större och avgörande skillnad mellan ett erkännande avgivet inför rätta och ett erkännande avgivet utomrätta.Denförändrade synen på det egna erkännandet har också enligt Glaser medfört, att den anklagade är fullt berättigad att framföra yttranden, somär till hans fördel. Glasers Handbuch, somtillkom efter införandet av den gemensamma straffprocessordningen i Tyskland, speglar helt den nya ordningen och den nya andan. Man möter här icke blott den fria bevisprövningen och den ackusatoriska processen utan även sådana synpunkter, som att det principiellt icke är förenligt med det ackusatoriska processystemet och icke heller med tidens statsrättsliga idéer att fordra eller uppmana en anklagad att svara eller erkänna.En medborgare har rätt att bli behandlad som en oförvitlig och fri medborgare, • tills man framlagt bevis mot honom om hans skuld. Man spårar här en efterverkan av 1848 års politiska händelser. Även i Kiel-professorn August von Kries’ Lehrbuch des Deutschen Strafprozeftrechts, som utkom 1892, finner man liksom hos Glaser ett understrykande Glaser, Handbuch, I, s. 604. Glaser, Handbuch, I, s. 603 ff. Glaser, Handbuch, I s. 604. Glaser, Handbuch, I, s. 607. Glaser, Handbuch, I, s. 608. Glaser, Handbuch, I, s. 610 f. 228 230
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=