4 straffet omedelbart verkställas. Ombrottet var uppenbart förekomsom regel icke någon appellationsmöjlighet. Det svenska rzofori^m-begreppet var emellertid vidare än det romersk-kanoniska. Gemensamt för dem båda var dock bl.a. att man uppfattade det egna erkännandet inför rätta såsomett bevis, vilket gjorde ett brott notoriskt. I fråga om det egna erkännandet kunde jag fastslå, att detta hade en mycket begränsad betydelse för den äldre svenska processformen, edgärdsmannaprocessen, medan det för den senare processformen, nämndprocessen, med dess materiella bevisprövning komatt spela en betydligt större roll. Totalt sett synes emellertid erkännandet icke ha spelat någon särskilt stor roll i landskapslagarnas processrätt, trots att det egna erkännandet, såsom nämnts, skapade notorietet. Det är endast på några punkter och i vissa lagar, såsom Ostgötalagen, erkännandet även under denna tid intar en mera central ställning beroende just på ett starkare inflytande från den romersk-kanoniska rätten. Helt annorlunda förhöll det sig med erkännandets funktion och betydelse inomdet kyrkliga biktoch botinstitutet, där man tillämpade den kanoniska lagens regler redan under landskapslagarnas tid. I senmedeltida svensk lagstiftning och rättspraxis kom erkännandet att tillmätas större betydelse, stundom helt i överensstämmelse med den romerskkanoniska rätten, och detta icke blott vid de andliga domstolarna och inomdet kyrkliga bikt- och botinstitutet utan i några fall även vid de världsliga domstolarna. Man finner där en värdering av bevisningen genom erkännande och vittnen, som tyder på ett ökat inflytande från den romersk-kanoniska rätten och förebådar receptionen av den legala bevisteorin. Det är också typiskt, att man i samband med denna begynnande reception av den legala bevisteorin i viss utsträckning började tillgripa tortyr för att pressa framett erkännande. Trots dessa tecken på en begynnande reception av den legala bevisteorin och en därmed följande starkare betoning av erkännandets betydelse måste man säga, att erkännandet även i den senmedeltida svenska processen, bortsett från den rent kyrkliga, icke på långt när spelade samma centrala roll som inomden samtida romersk-kanoniska rätten. Edgärdsmannaprocessen tillämpades alltjämt i stor utsträckning. Under 1500-talet kom nämndprocessen med dess materiella bevisprövning till allt större användning, och samtidigt tilltog receptionen av den legala bevisteorin. Denna utvecklingstendens gör sig starkast gällande vid rådhusrätten i Stockholm, medan man vid häradsrätterna ute i landet icke var lika benägen att övergå till nämndprocess och recipiera den legala bevisteorin. Ett indiciumpå den tilltagande receptionen av den legala bevisteorin och den med denna teori förbundna strävan att i tveksamma fall pressa framett erkännande för att på så sätt erhålla fullt bevis är de många uppgifter i källmaterialet från 1500-talet, som tyder på användning av tortyr och territion även vid svenska domstolar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=