165 gärningsmannen ge upplysningar om gärningen. Det föreligger över huvud taget större möjligheter att finna sanningen hos ett erkännande än hos andra bevismedel. Även ett falskt erkännande kan främja sökandet efter sanningen. Denna möjlighet att genom erkännandet finna sanningen utgör grunden för åsikten, att erkännandet är värdefullare än andra bevismedel. Schauberg benämner, somovan nämnts, erkännandet i straffprocessen för kronan bland alla bevis. Sökandet efter sanningen upphör emellertid icke i och med att den anklagade erkänt. Schauberg påpekar i sin undersökning, att alltjämt vid tiden för utgivandet av hans arbete fanns det rättsvetenskapsmän, som, trots att tortyren var avskaffad, uppställde som mål för inkvisitionsprocessen att få fram ett erkännande.^^^ Denna syn på straffprocessens mål måste innebära, att man ansåg, att varje anklagad var skyldig, vilket måste vara en felaktig inställning. I processen har man att göra med en anklagad, men först vid dömandet har man att göra med en skyldig. Schauberg tillbakavisar i detta sammanhang helt tidigare framförda åsikter, att den anklagade skulle vara skyldig och förpliktigad att säga sanningen åt staten, och han tillfogar den anmärkningen, att övervärderingen av det egna erkännandets värde och därmed hela inkvisitionsprocessens förhörskonst var den allmänna kriminalprocessens huvudfel. Sammanfattningsvis säger Schauberg om det egna erkännandets värde som bevismedel i civil- och straffprocess: »Das Geständniss im Criminalprocess ist ein nur um seiner inneren Wahrheit willen geltendes Beweismittel. Es ist eine Unterart des Beweismittels: Aussage des Angeklagten, nämlich diejenige, welche als dem Angeklagten ungiinstig erscheint. Wie jede Aussage, beweist es um einer spezifischen Möglichkeit willen, die Walorheit zu enthalten. Ein begrifflich davon verschiedenes aussergerichtliches Geständniss gibt es nicht. Dieses gleiche Beweismittel tritt auch im Civilprocess auf, auch dort ist das eigentliche Beweismittel die Aussage des Beklagten, das Geständniss nur eine Unterart desselben, der Grund der Beweiskraft derselbe wie im Criminalprocess, und auch dort kein begrifflicher Unterschied zwischen gerichtlichem und aussergerichtlichem Geständniss. Da aber der Civilprocess änders als der Criminalprocess iiber veräusserliche Rechte entscheidet, so ist hier kein Grund, die freie Verfiigung der Parteien iiber ihre Rechte in Formvon Anerkennungsverträgen auszuschliessen, und es tritt daher neben demumjener matriellen Wahrheit willen beweisenden Geständniss im Civilprocess noch ein Dispositiv-Geständniss auf, das formelle Wahrheit macht, und ebenso gut im Process wie ausserhalb desselben vorkommen kann. Das iibermässige Betonen dieses letzteren in der gemeinrechtlichen Doctrinfiihrte dazu, beim gerichtlichen Geständniss das Beweis-Geständniss ganz zu ignoriren, beim aussergerichtlichen die Grundsätze von Beweis- und Dispositiv-Geständniss zu vermengen.»^^"" Schauberg, Vergleichung, s. 43 f. Schauberg, Vergleichung, s. 44. Se även Schauberg, Vergleichung, .s. 49. Zachariae, Handbuch, II, s. 232, 234.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=