164 ger uttryck åt den uppfattningen, att vad en part medger i en civilprocess skapar formell sanning, varpå domaren kan grunda sin dom, medan det som en tilltalad erkänner i en straffprocess rör den materiella sanningen, som står i centrum för straffprocessen. I straffprocessen är man icke intresserad av en formell sanning utan av den verkliga, materiella sanningen.’*^ 3.3.1.2 Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i straffprocessen Vid ett studium av den juridiska doktrinens företrädare under senare delen av 1800-talet finner man, att värderingen av det egna erkännandets värde som bevismedel förändrats högst väsentligt parallellt med det successiva införandet av ackusatorisk process och fri bevisprövning. Helt naturligt varierar värderingen av erkännandet liksom även uppfattningarna om dess karaktär som bevismedel, men det föreligger en klar tendens att uppfatta erkännandet som vilket annat bevismedel som helst. Man är icke längre benägen att beteckna det som regina probationum. Däremot är man noga med att uppställa en mängd kvalitetskrav på det egna erkännandet för att det skall kunna godtas som fullgott bevismedel. Som ovan nämnts, konstaterade Schauberg i sin dissertation 1869, att erkännandets bevisvärde i civilprocessen består i dess formella existens som övertygelsegrund, medan erkännandets bevisvärde i straffrätten är beroende av dess sanningshalt.I och för sig bevisar ett erkännande i straffprocessen ingenting. Schauberg karakteriserar det egna erkännandet i straffprocessen som ett självvittnesmål utan bindande kraft.I vanliga fall brukar man, säger Schauberg, grunda det egna erkännandets bevisvärde på två omständigheter, nämligen dels därpå att det skall vara till nackdel för den som bekänner och dels på dess motiv.Schauberg menar för sin del, att det är omöjligt att i varje fall hålla ett erkännande för visst, därför att det är till confitentens nackdel, och likaså kan man icke utifrån motiven sluta sig till erkännandets sanningsvärde.Samtidigt är det dock sant, att den anklagade själv kan ge de bästa upplysningarna omde omständigheter, som rör det aktuella brottet, vare sig det gäller hans skuld eller oskuld. Schauberg ifrågasätter den äldre åsikten, att det egna erkännandet är bevismedlens drottning.Erkännandets värde grundar sig icke på att dess innehåll är trovärdigare än andra bevismedels utan på det empiriska faktum, att just erkännandet i synnerhet kan innehålla sanningen. Ingen kan bättre än Henkel, Strafverf.ihrensreclit, s. lOC, 104, 350 ft.; J. Rödig, Die Theorie des gerichtlichen Erkenntnisverfahrens. Die Grundlinien des zivil-, straf- und verwaltungsgerichterlichen Prozesses, 1973, s. 152 f. Schauberg, Vergleichung, s. 29. Schauberg, \’ergleichung, s. 30. Schauberg, Vergleichung, s. 30. Schauberg, Vergleichung, s. 31 ff. Schauberg, \’ergleichung, s. 38 f. 217 219
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=