3 plenissimaey indubitatae, luce meridiana clariores, var det förklarligt att man med alla medel sökte få framett erkännande, omdet för övrigt förelåg mera än ett halvt bevis och domaren själv var benägen att tro, att den anklagade var skyldig. Så började man använda sig av tortyr för att frampressa ett erkännande, ehuru man tidigare understrukit, att erkännandet skulle vara spontant och frivilligt avgivet för att kunna ha något bevisvärde. År 1252 tillät Innocentius IV användandet av tortyr vid inkvisitionsdomstolarna. Lyckades man icke på något sätt få fram fullt bevis, kunde man icke förklara den anklagade skyldig mot hans eget nekande. Omdet var fråga om ett lindrigare brott, kunde man förelägga vederbörande att svärja en s.k. värjemålsed, iuramentumpurgatorium, d.v.s. han fick gå ed på att han var oskyldig. Han blev så frikänd. Detta tillät man däremot som regel icke i svårare brottmål. I sådana mål förelåg risk för att den anklagade i så fall gjorde sig skyldig till mened och därmed riskerade sin själs salighet. Om det i ett svårare brottmål förelåg mera än halvt bevis, kunde man ställa målet på framtiden, vilket innebar, att man icke slutligt avgjorde målet utan uppsköt avgörandet på framtiden för att, omnya bevis skulle framkomma, ånyo uppta målet till behandling och avgörande. Anklagelsetillståndet perpetuerades alltså. Detta sätt att handlägga ett mål finner man redan i Liber extra, som Gregorius IX lät utge 1234.^ På 1500-talet finner man så bl.a. hos den italienske rättslärde Giulio Claro (Julius Clarus) (1525-1575) den terminologi, somsedermera komatt användas vid ett dylikt handläggande av mål, nämligen absolutio stantibus rebus eller absolutio stantibus rebus prout stant? Under de följande århundradena kom man att använda även uttrycket absolutio ab instantia. Sålunda möter man denna sistnämnda terminologi hos J. Brunnemann, A. Matthaeus, C. F. Harprecht, J. C. von Quistorp och G. A. Kleinschrod, liksom även hos de rättslärde under 1800-talet.^ Mot denna processuella utveckling i den romersk-kanoniska och tyskromerska rätten undersökte jag i mitt tidigare här nämnda arbete erkännandet i den svenska processrätten fram till inrättandet av Svea hovrätt 1614. Jag kunde härvid konstatera, att notorium-hegreppex. spelade en viktig roll i den svenska medeltida processrätten redan under landskapslagarnas tid, d.v.s. före 1300talets mitt, emedan ett brott som var uppenbart snabbt kunde avgöras och ' X,2, 1, 15. ^ Julius Clarus, Liber V', Sent., Practica criminal., quaestio 62, n:o 2. G. Claro, Opera omnia, 1572; J. Brunnemann, Tractatus juridicus de inqvisitionis processu, 1679, s. 97, Cap. VIII, mem. II, num. 3. A. Matthaeus, De criminibus ad lib. XLVII et XLVIII Dig. commentarivs, 1644, comm. ad lib 48, tit. 17, c.2; Chr. F. Harprecht, De absolutio ab instantia, 1747; Chr. von Quistorp, Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts, II, 1796, s. 420 ff; G. A. Kleinschrod, Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und peinlichen Processe, I, 1797, s. 165 ff.; C. J. A. Mittermaier, Die Lehre vom Beweise im deutschen Strafprozesse . . ., 1837, s. 469; G. Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, 1976, s. 13 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=