153 fordrade, att domaren själv skulle vara övertygad om den anklagades skuld. Domaren skulle icke döma någon skyldig, även om det förelåg ett eget erkännande eller två samstämmiga vittnens utsagor, om han icke själv var övertygad om den anklagades skuld. Den som först utvecklade denna lära var den italienske rättsfilosofen Gaetano Filangieri (1752—1788). von Feuerbach ställde sig positiv till denna bevisteori i sitt arbete Betrachtungen iiber das Geschwornen-Gericht,'"*^ och två årtionden senare hade den accepterats som gällande grund för den tyska straffprocessen.'"^*^ 1843 infördes den i den wiirtembergiska straffprocessordningen och 1845 i den badiska. Införandet och utvecklandet av den negativa bevisteorin liksom dess accepterande som den naturliga och allmänt gällande inställningen till bevismedlens värde i en straffprocess vittnar liksom den tidigare redogörelsen för rättsvetenskapsmännens Inställning till och värdering av det egna erkännandet och indicierna som bevismedel omen pågående utveckling mot en fri bevisprövning. Av största betydelse för den tyska rättsutvecklingen under 1800-talet blev emellertid som framgått av ovanstående skildring av civilprocessens utveckling under 1800-talet, inflytandet från den franska processlagstiftningen. GenomGode d’instruction criminelle 1808 hade man i Frankrike bl.a. infört ackusatorisk processföring, lekmannainflytande i domstolarna och fri bevisprövning. Inom straffprocessen var rätten att väcka åtal förbehållen den allmänna åklagarmakten, ministére public. Man hade infört ett officialförfarande vad beträffar åtalsverksamheten. Brotten indelade man i tre kategorier; contravcntions, överträdelser, délits, enklare förbrytelser och crimes, svårare brott. Vid de lägsta domstolarna, de s.k. juges de paix eller tribunaux de simplepolice handlades och avgjordes les contraventions.Les délits handlades och avgjordes av les tribunaux correctionnels.'"^'^ Les crimes slutligen togs upp och avgjordes av les cours d'assises.^^^ Vid dessa sistnämnda domstolar hade man enligt engelsk modell infört jury, som oberoende av domaren avgjorde skuldfrågan och frågan om det förelåg förmildrande omständigheter. Äklagarmyndigheten kunde i enklare brottmål väcka åtal omedelbart inför rätta men i svårare brottmål fordrades ett förundersökningsförfarande för att insamla det bevismaterial, som var nödvändigt för att man skulle kunna avgöra målet. Sådana förundersökningar skulle företas i alla mål, som underställdes juryavgöranden. Förundersökningarna följdes av huvudförhandlingar, varvid målen avgjordes. Vid dessa huvudförhandlingar följde man principerna om offentlighet, muntlighet och omedelbarhet. Walter, Frcie Bewmeiswurdigung, s. 65; Kiiper, Die Richteridee, s. 140. S. 132. '■** Mittermaier, Die Lehre vom Bewei.se, s. 85. Code d’instruction criminelle, 1810, §§ 137-178. §§ 179-216. §§ 217-406. 147
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=