148 skuld till misstanken eller omden uppkommit på något annat sätt. I fråga om de svårare brotten kan livstidsförvaring bli aktuell. I motsats till von Quistorp avvisar Kleinschrod förvaring i fängelse eller tukthus. Förvaring får icke vara något straff utan endast ett statens och samhällets säkerhetsmedel.'^^ Man kan icke straffa den, somicke blivit dömd. Man vet ju icke säkert, om den anklagade är skyldig eller oskyldig. I konsekvens härmed avvisar Kleinschrod helt det sätt, varpå man även i sådana stater, där man avskaffat tortyren, behandlat de anklagade, i det man både låtit dem utstå slag och låtit dem livnära sig på vatten och bröd. Ett sådant behandlingssätt betecknar Kleinschrod som en form av tortyr, vilket han icke vill veta av.'’** Kleinschrod önskar, att förvaringsplatsen skall vara sund och i sitt slag bekväm. Han kan dock tänka sig förvaring på en fästning. Internerna skall få arbeta för att slippa gå sysslolösa, och för att de skall bidra till omkostnaderna för kosthållet, men man skall icke påläga dem arbete som straff. Kan de genom detta arbete förtjäna något extra utöver kosthållsbidraget, så bör de få behålla det. Syftet med denna förvaring av för brott anklagade personer, som förnekar sin brottslighet, är dels att skydda samhället mot eventuella grova brottslingar, dels att förmå den till brott skyldige att bekänna eller åtminstone få honompå bättre tankar och förmå honomatt besluta sig för att i framtiden föra ett bättre liv, dels att göra klart för den som är oskyldig till det brott för vilket han står anklagad, att han i fortsättningen skall uppföra sig försiktigare, så att inga misstankar kan uppstå, och dels skapa en väntetid, under vilken man kan hoppas på att det skall framkomma ytterligare bevis eller indicier, varigenom målet kan slutgiltigt avgöras. För detta sistnämnda syfte bör domaren beflita sig om att söka få fram ytterligare bevis. Den internerade skall ofta uppmanas till uppriktig bekännelse. Härvid kan domaren ta biktfadern eller någon annan präst, en domstolsledamot eller annan tillförlitligperson till sin hjälp för att mana den anklagade till bekännelse.'-'’ Omden anklagade icke bekänner sin skuld före förvaringstidens utgång, bör han icke därefter släppas helt fri utan åläggas viss rörelsebegränsning, ställas under viss bevakning eller åläggas att ställa pant, till dess att all misstanke är borta. Ar det fråga om en främling, kan han utan betänkande förvisas från landet efter förvaringstidens utgång. Anmärkningsvärd är Kleinschrods uttalade misstro till värjemålsedens värde.Kleinschrod hävdar dessutom, att värjemålsed ofta icke kan tillgripas på grund av att antingen sakförhållandena är alltför förvirrade eller att man på grund av faran för mened icke vågar låta den anklagade avlägga vär)emålsed. S. 24 tf. S. 24 ft. S. 50 t. S. 32 t. Ueber die Lossprechune von der Instanz, s. 169. S. 192. 130 132 12^ 131
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=