146 man på olika sätt försöka få framnärmare upplysningar bl.a. genom tidningspressen. Skulle man på detta sätt få fram fullt bevis på att den anklagade är skyldig och därför skall dömas till döden, så kan fängelsetiden betraktas som ett straff för visad hårdnackighet. Lyckas man däremot icke få framnågra bevis under de två åren, bör man släppa ut den anklagade ur fängelset och landsförvisa honom, efter det att han fått svärja en ed att icke hämnas, von Quistorp rekommenderar, att man härvid tar en omväg till gränsen för att fallet skall bli så allmänt känt sommöjligt. Den som anklagas för ett grovt brott och som har ett halvt bevis emot sig men som kan visa på en tidigare god levnadsvandel och dessutom kan försvaga det halva beviset, bör få absolutio ah instantia. Dock skall han först ställa säkerhet medelst pant eller borgen, vilken skall tjäna till att han frivilligt inställer sig, om målet skulle tas upp på nytt i domstolen. Den som icke förmår ställa pant eller borgen, bör man släppa på edlig borgen. I sådana grova brottmål, som icke stör statens lugn och säkerhet, skall man förfara på liknande sätt som i övriga grova brottmål, men i dessa mål, somicke stör lugnet och säkerheten, skall man vid insättandet i fängelse låta den anklagade vara fängslad blott ett år i stället för två, och omhan under denna tid icke blivit överbevisad, skall han förvdsas från det landområde, där brottet blivit begånget. Absolutio ab instantia skall användas i samma utsträckning somi tidigare nämnda mål. von Quistorp skiljer för övrigt i sitt arbete Grundsätze des deutschen peinlichen Rechts mellan två slag av absolutio ab instantia, nämligen den som kommer till stånd genomuttrycklig domsamt den somuppstår genomatt man stillatigande släpper den anklagade.Vare sig det är fråga omden ena eller den andra av dessa två slag av absolutio ab instantia, så återfår som regel den anklagade sin frihet, sin egendom och sina borgerliga rättigheter samt förblir vid dessa, så länge det rättsliga läget är oförändrat för honom. Däremot brukar man införa en viss inskränkning i rörelsefriheten för den anklagade och det kan hända, att man ålägger honom att regelbundet inställa sig hos domaren. Som tvångsmedel härvidlag brukar man låta den anklagade bjuda borgen eller avlägga ed. Ett tredje lösningsförsök rörande hanteringen av demsom var anklagade för brott men som, trots att de var skäligen misstänkta, nekade till att ha begått de gärningar, för vilka de var anklagade, finner man hos den ovan nämnde Kleinschrod. Han hade genom studium av Beccaria, Montesquieu, Voltaire och Filangieri kommit till insikt om att den tyska straffrätten behövde reformeras. Den överensstämde icke med den nya tidens tankar. Han utgav ett flertal betydande arbeten på straffrättens område och deltog även i samtidens lagstiftningsarbete. 1797—1805 gav han ut Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und von Quistorp, Grundsätze, II, § 776.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=