2 medan helt vanliga dispositiva civilmål kunde avgöras medelst probatio plena. I mindre viktiga mål kunde det för övrigt räcka med probationes semiplenae. Lägst ned på bevisskalan placerades indicierna. Denna gradering och aritmetiska beräkning av bevisvärdet hos de skilda arterna av bevis samt denna hierarkiska processordning intog en central ställning även i den senare romersk-kanoniska processrätten, vilket framgår av bl.a. de båda italienska 1500-talsrättslärde Josephus Mascardis och Jacobus Menochios arbeten. Inomvissa områden vidareutvecklade och fördjupade man de idéer, som de medeltida kanonisterna och legisterna hade framfört, men till största delen hopsummerade man resultaten av föregående rättslärdes arbeten och kom på så sätt att i någon mån bilda slutpunkten i en lång utvecklingskedja, och detta gällde icke minst begreppen notoriumoch confessio. Aven den processrättsliga litteraturen i Tyskland från slutet av medeltiden framtill mitten av 1600-talet visar prov på en stark påverkan från den romerskkanoniska rätten och då framför allt sådan den utvecklades i Italien. Detta kommer mycket tydligt fram, beträffande institutet erkännande. Med ytterst små förändringar övertar man kanonisternas och legisternas lärosatser. I förra delen av mitt arbete om erkännandet påpekade jag också, att denna romersk-kanoniska gradering och aritmetiska beräkning av bevisvärdet hos de skilda arterna av bevismedel utgjorde grunden för den legala bevisteorin, vilken utvecklades under medeltiden och vilken återfinns fullt utbildad hos Mascardi, hos vilken man även finner själva terminologin. Samtidigt med den legala bevisteorins utveckling infördes och utvecklades, framför allt genom Innocentius III, det inkvisitoriska processförfarandet i den kanoniska rätten, vilket innebar, att domaren själv å ämbetets vägnar ledde undersökningen och processen från början till slut. Domaren skulle härvid vinnlägga sig om att utforska och framleta sanningen. Genom inquisitio generails skulle han till en början undersöka om det uppkomna ryktet eller den privata anmälan om brott var sant och därefter, om så visade sig vara fallet, genominquisitio specialis, förhöra den anklagade inför rätta. Tillämpningen av den legala bevisteorin med den graderade bevisskalan och införandet av inkvisitionsprocessförfarandet medförde vissa problem för domarna framför allt i de brottmål, där domaren genom de framlagda bevisen själv kanske blivit i det närmaste övertygad omden anklagades skuld, men där han icke lyckats nå fram till fullt bevis. Domaren skulle nämligen enligt den legala bevisteorin döma icke i första hand enligt egen övertygelse utan enligt framlagda bevis, debet sententiamferre non secundum conscientiamsed secundum allegata. Fullt bevisat var bl.a. det brott, som var notoriskt, och till de fullständiga bevisen, probationes plenae, räknades bl.a. eget erkännande samt två samstämmiga vittnens utsagor. En vittnesutsaga räknades blott som halvt bevis. Enbart indicier kunde aldrig utgöra fullt bevis. Då det i de svåraste brottmålen, som ovan nämnts, fordrades bevis, som var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=