144 vars plikt det var att avläga en sanningsenlig bekännelse. Om den anklagade icke ansågs villig att bekänna sanningen eller om han icke var villig att över huvud avge något svar, var man beredd att döma honom för att han ljugit eller visat olydnad. Här kunde man alltså rättfärdiga straffet med att den anklagade inför domstolen gjort sig skyldig till ett brott. Straffet kunde bestå av att den anklagade och dömde sattes i stocken, fick utstå ris- eller spöslitning eller slag med piska, fängslades och beslogs med bojor, fick magrare kost och förvägrades sova i säng. Förutomdessa olydnads- och lögnstraff kunde man även tillgripa institutet absolutio ab instantia, d.v.s. skjuta på avgörandet i målet, tills man fått fram säkra bevis. Inom doktrinen och i lagstiftningsförslagen hade man redan på 1700-talet framfört olika förslag avseende behandlingen av dem, som var misstänkta för att ha begått brottsliga handlingar men somicke var villiga att erkänna. I mitten av 1770-talet utkomtvå ytterst intressanta arbeten, vari dessa problembehandlades. Det ena var Justus Claproths Ohnmasgeblicher Entwurf eines Gesetzbuches, som publicerades 1774—1776,*'^ och det andra var von Quistorps Rechtliches Erachten, Wie in Ermangelung eines vollständigen Beweises, wider einen Angeschuldigten bey vorhandenen genugsamen Verdacht, zu verfahren sey, besonders an denjenigen Oertern, wo die Tortur abgeschaffet worden? Det sistnämnda arbetet utkom 1774. Claproth var, som framgår av hans lagförslag, liksom Thomasius en ivrig motståndare till tortyren.”^ Han ansåg, att den måste avskaffas. Tortyren innebar enligt Claproth omänskliga kval. Den innebar vidare en fara för den, som hade svårt att uthärda den med tanke både på de kroppsliga smärtor, den åsamkade, och på den förlust av äran, som den medförde. Den kunde leda till att man ville förkorta sitt liv. Den innebar även fara för staten, då starka och förhärdade förbrytare orkade utstå tortyren utan att bekänna och så bli fria, varpå de kunde begå nya brott. Tortyren var enligt Claproth dessutom onödig och innebar mången gång ett större lidande än det straff, som det misstänkta brottet skulle ha medfört. Det borde räcka med värjemålsed (Reinigungsevd) i tveksamma fall. Det var också enligt Claproth meningslöst att använda tortvr för att pressa fram namnen på medbrottslingar. Den som blev torterad kunde ju nämna vilka namn som helst, även uppdiktade, vid ett sådant tillfälle. Ett genom tortyr framtvingat erkännande var icke heller mycket att bvgga på, icke ens omdet frivilligt upprepades inför rätta. Claproths förslag är följande:"'* Om det i ett brottmål föreligger mer än nis imStrafverfahren und in der Strafzumessung, 1983, s. 28; Hartl, Das Wiener Kriminalgericht, s. 23 och 183 t.; G. Walter, Freie Beweiswiirdigung, 1979, s. 61 ft.; H. Henkel, Strafverfahrensrecht, 1968, s. 49. Se häromäven Döhring, Geschichte, s. 385. N’orrede och s. 181 ff. not (a). S. 18C f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=