143 stiftningen i början av 1800-talet, återfinner man i samtliga dessa lagar samma kvalitetskrav på det egna erkännandet för att det skall godtas som fullgott bevis, som togs upp i den Juridiska doktrinen från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Även i fråga omvärderingen av indiciernas beviskraft finner man särskilt i den preussiska och bayerska lagstiftningen, hur den nya syn, som tidigare kunde spåras i den juridiska doktrinen, slår igenom. Denna förändrade attityd till indiciebevisningen skulle, somtidigare nämnts, så småningom komma att få djupgående konsekvenser för hela den legala bevisprövningens tillämpning och existens och därmed även för värderingen av det egna erkännandet sombevismedel. 3.1.4. Olika medel att få för brott tilltalade personer att erkänna efter avskaffandet av tortyren Institutet absolutio ab instantia Innan jag fortsätter min undersökning av erkännandet i den tyska processrätten under 1800-talet, skall jag försöka besvara en fråga, som jag redan snuddat vid ett par gånger i denna framställning. Hur löste man eller försökte man efter tortyrens avskaffande - med bibehållande av den legala bevisteorins principer — lösa problemet med att få för brott anklagade personer att erkänna? Situationen var särskilt aktuell då det förelåg mer än halvt bevis för den anklagades skuld men då denne trots detta underlät att erkänna. Skulle man låta den anklagade förbli kvar i häkte eller fängelse i väntan på att en bekännelse skulle mogna fram eller att nya bevis skulle framkomma, eller skulle man släppa honom fri, efter det att han avlagt värjemålsed? Kunde det anses riktigt, att man höll en dylik anklagad kvar i fängelse, då han icke var dömd för något brott, skulle man icke blott internera honompå något annat sätt för att skydda samhället för en presumtiv brottsling?"-^ Frågan aktualiserades även i Sverige efter avskaffandet av tortyren 1772. På kontinenten sökte man lösa problemet på olika sätt, ofta från fall till fall, tills man i början av 1800-talet nådde fram till en gemensam norm i samband med tillkomsten av ovan nämnda der gemeine dentsche Inquisitionsprozejl, som kodifierades i de lagar, som vid denna tid utfärdades i de olika tyska delstaterna.'" Ett vanligt sätt att pressa fram ett erkännande även efter avskaffandet av tortyren var att tillgripa olydnads- eller lögnstraff. Den anklagade betraktades såväl efter som före avskaffandet av tortyren som rent undersökningsobjekt, E. Döhring, Geschichte der deiitschen Rcchtsptlege seit 1300. 1953, s. 319; G. Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk proeessrättshistoria, 1976, s. 15. "■* Se ovan s. 15. Zaeliariae, Handbuch, 11, s. 256 f.; A. von Kries, Lehrbueh des Deutsehen Strafprozelsrecbts, 1892, s. 47; J. Glaser, Handbuch des Strafprozesses, 1, 1883, s. 104; R. Moos, Das Geständ11.^ 1 IS
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=