139 Gerichts Ordnung. Han omtalar också i detta sammanhang, att det finns rättsvetenskapsmän, som anser, att man icke kan döma någon till döden på grund av indiciebevisning. Det fordras, att indicierna styrks av andra bevis. Han säger också, att rättspraxis stödjer denna uppfattning.**' — Här finner man alltså samma inställning till indiciebevisningen somi den bayerska strafflagen. Indiciernas beviskraft beror enligt Tittmann på 1. deras innehåll, 2. antal och överensstämmelse och 3. den anklagades individuella förhållanden.**’ Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att även om man finner en stor försiktighet hos rättsvetenskapsmännen vid bedömningen av indiciernas beviskraft och även om de uppställer mycket stränga kvalitetskrav, så är de dock benägna att tillerkänna indicierna ett avsevärt bevisvärde. Av Strafgesezbuch fiir das Königreich Bayern och Tittmanns Handbuch der Strafrechtswissenschaft und der deutschen Strafgesetzkunde framgår, att man var beredd att tillerkänna indicierna full eller, kanske kan man säga, nästan full beviskraft, ombevisningen uppfyllde alla de kvalitetskrav, som man uppställde. Det torde vara mer med sanningen överensstämmande att säga nästan full, då man icke var beredd att utdöma dödsstraff på indiciebevisning. 3.1.3. Det egna erkännandets och indiciernas värde som bevismedel enligt den tyska lagstiftningen i början av 1800-talet Det är naturligt, att de synpunkter på det egna erkännandets och indiciernas värde som bevismedel, vilka återfanns i den tyska doktrinen under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och för vilka jag här redogjort, kom att påverka lagstiftningen i början av 1800-talet. I den österrikiska strafflagen, Gesetzbuch iiber Verbrechen und schwere Polizey-Uebertretungen, som utfärdades den 3 september 1803 och trädde i kraft den 1 januari 1804, konstateras, att den anklagades eget erkännande är ett lagligt bevis på den anklagades skuld i fråga om det brott, som han anklagas för.**^ Detta erkännande måste emellertid ha vissa kvalitativa egenskaper. Den anklagade skall ha avlagt sitt erkännande vid förhör inför kriminaldomstolen eller åtminstone bekräftat det inför samma domstol. Erkännandet skall ha avlagts, då den anklagade var vid sina sinnens fulla bruk. Den anklagade skall ha avlagt sitt erkännande klart och bestämt och icke genom tvetydiga uttryck eller åtbörder. Erkännandet skall vidare icke bestå i endast ett bejakande av en framförd fråga utan det skall grunda sig på den anklagades egen berättelse. Slutligen skall den anklagades erkännande överensstämma med de inhämtade uppgifterna rörande omständigheterna i samband med brottet.**'* Omman däremot icke kan få fram något Se häromäven Zachariae, Handbuch, II, s. 452, not 3. Tittmann, Handbuch, III, § 867. § 398. § 399.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=