138 än för icke-existensen av detta faktum, så utgör dessa indicier ett halvt bevis och åstadkommer en sannolikhetsbedömning för existensen av det faktum, som bevisningen gäller/^ Ett indicium åstadkommer däremot blott en ringa misstanke, ommot detsamma föreligger ett lika mycket värt motiridicium/^ I Strafgesezbuch fur das Königreich Bayern framhålls emellertid att man kan erhålla övertygande visshet om en persons skuld genom indicier 1. om föregående, samtidiga och efterföljande säkra indicier sammanfaller, 2. om det föreligger en sådan överensstämmelse mellan indicierna, att det förnuftsmässigt icke kan förklaras på annat sätt, än att den anklagade är skyldig, 3. omindicierna icke står i strid med andra bevisade omständigheter, 4. om den anklagade icke har några särskilt grundade indicier för sin oskuld, och 5. omdet över huvud icke förefinns några omständigheter, som tyder på att någon annan person begått brottet/^ Dock bör man lägga märke till bestämmelsen omatt ingen kan dömas till döden endast på grund av indicier/* På denna punkt märker man, att lagstiftarna trots allt har tvekat att tillerkänna indicierna full beviskraft. Mittermaier, å sin sida, framhåller, att vid indiciebevisning är det alltid fråga om att dra slutledningar utifrån förefintliga indicier, men för att dessa slutledningar skall bli sanna, måste de indicier, varpå de grundas, vara helt säkert bevisade och vissa. Det framgår tydligt av Mittermaiers framställning, att han är ytterst försiktig i fråga om indiciebevisningens beviskraft. Skall en sådan bevisning kunna tillmätas något värde, så måste 1. indicierna grunda sig icke på blotta antaganden utan på bevisade, sanna fakta. 2. Man kan endast i det fallet döma på grund av indicier, när brottsgärmngen är helt bevisad med de omständigheter, somhör till brottet. 3. En huvudfordran är, att de fakta, på vilka indicierna grundas, är fullständigt bevisade. 4. Det måste finnas flera indicier, som pekar mot den anklagade. 5. Den anklagade måste få försvara sig gentemot de mot honom riktade indicierna. 6. Det får icke finnas några omständigheter, som talar för den anklagades oskuld. 7. Det måste finnas en sådan harmoni mellan alla de indicier, som riktas mot den anklagade, att man måste anta, att den anklagade är skyldig. Tittmann säger om indiciernas beviskraft: »5o sehr auch cinzelne Anzeigen trägen können, und hierauf selbst in den positiven Gesetzen aufmerksam gemacht wird; so ist doch keine Frage, dajl Anzeigen ein gältiges und vollkommenes Beweismittel abgehen».^° Tittmann hänvisar här till bl.a. Preussische von Feuerbach, Lehrbuch, § 562. von Feuerbach, Lehrbuch, § 563. Art. 328. Art. 330. Av von Feuerbachs arbete Aktenmässige Darstellung merkwurdiger Verbrechen, II, 1829, s. 191 f., framgår, att von Feuerbach hade önskat, att man enligt lagen skulle ha kunnat döma helt och fullt på indicier. — Se härtill Mittermaier, Die Lehre vomBeweise, s. 23, not 84, samt H. A. Zachariae, Handbuch des deutschen Strafprocesses, II, 1868, s. 452, not 3. Mittermaier, Die Lehre vomBeweise, § 61. Tittmann, Handbuch, III, § 866.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=