134 är hans yttrande, att ett erkännande som för övrigt uppfyller alla uppsatta kvalitetskrav, kan trots allt vara osant, om den som bekänner fullt medvetet ljuger. Man kan, säger von Grolman, tvivla på äktheten i ett erkännande om den som bekänner, var ensam närvarande vid och iakttog de händelser eller utförde det brott, som han berättar omoch erkänner. Han kan ju ha befunnit sig eller befinna sig i ett sådant psykiskt tillstånd, att han icke haft eller har någon möjlighet att redogöra för vad som hänt.”’^ Även Tittmann är inne på liknande tankegångar, när han uppställer kravet på att den anklagade måste ha kunnat säga sanningen. Han måste ha varit i stånd att yttra sig om de omständigheter, som saken gällde. I detta avseende måste man ta tillbörlig hänsyn till vederbörandes sinnestillstånd och ålder. Såväl von Grolman som von Feuerbach och Tittmann^’ framhåller, att den anklagades utsagor icke förtjänar någon tilltro, om deras innehåll gynnar den anklagade. Däremot utgör de enligt von Feuerbach fullt juridiskt bevis, om deras innehåll är till den anklagades nackdel. Tittmann erinrar dock om att det finns sådana människor, somljuger för att de önskar skada sig själv. Mittermaier kräver, att den anklagades erkännande icke blott skall vara avlagt inför behörig domstol. Det skall även vara officiellt protokollfört.^' Vidare anser han, att man måste kräva, att den anklagades erkännande skall förbli oförändrat, även omden anklagade förhörs vid flera olika tillfällen. Om det utomrättsliga erkännandet säger von Grolman, att det icke har samma värde som ett erkännande, som är avgivet inför rätta, ty vid ett erkännande utom rätten behöver den anklagade icke frukta något straff. Det kan vid sådana tillfällen lika gärna vara så, att den anklagade då erkänner något för att främja sitt eget bästa. Omde ofullständiga bevisen i allmänhet säger von Grolman, att de icke ger visshet utan de leder endast till sannolikhet och förmodan. Man kan i detta sammanhang även erinra om Tittmanns värdering av de erkännanden, somicke uppfyller de materiella och formella krav, som man bör ställa på ett fullgiltigt erkännande. Han säger om dessa icke fullgiltiga erkännanden som von Grolman om de ofullständiga bevdsen, att de icke ger visshet utan endast mer eller mindre sannolikhet beroende på hur mycket, som felas i materiellt och formellt hänseende.Endast undantagsvis kan man enligt von Grolman fylla ut ett otillräckligt erkännande med andra bevis, antingen med von Grolman, Grundsätze, § 442. Tittmann, Handbuch, III, § 832. von Grolman, Grundsätze, § 437; von Feuerbach, Lehrbuch, § 584; Tittmann, Handbuch, III, § 832. Mittermaier, Die Lehre vomBeweise, § 34; Mittermaier, Das deutsche Strafverfahren, § 156. von Grolman, Grundsätze, § 439. von Grolman, Grundsätze, § 431—432. Tittmann, Handbuch, III, § 834.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=