133 ligen, att den romerskrättsliga regeln confessus pro judicato hahendus est icke gäller i brottmål utan endast i civilmål. Samtidigt anger han härmed, att erkännandet spelar en helt annan roll i en civilprocess än i en straffprocess. 3.1.1.2.1. Rättsliga kvalitetskrav på erkännandet Som ovan påpekats varierar de kvalitetskrav, som man uppställer på det egna erkännandet för att det skall kunna tillmätas fullt bevisvärde, hos de olika rättsvetenskapsmännen, men gemensamt för dem alla är följande krav: 1. Erkännandet skall vara avlagt inför behörig och kompetent domstol. 2. Det skall vara avgivet fritt och otvunget, fullt medvetet och utan att den bekännande varit utsatt för något bedrägeri.'*' 3. Hos de flesta av de här anförda rättsvetenskapsmännen möter man även kravet på att erkännandet skall kännetecknas av en inre överensstämmelse och alltså icke innehålla några motsägelser."*^ 4. Det skall överensstämma med andra bevis och annan kunskap, som man har om brot5. Det skall vara bestämt och tydligt avgivet.■*"* 6. Det skall innehålla utför43 tet. liga uppgifter om brottet och däribland även sådana som ingen annan än den för brottet skyldige kan ha känt till."*'’ von Quistorp uppställer också det kravet, att man skall vara viss om att brottet blivit begånget eller att corpus delicti är bevisat."*^ Han påpekar dock, att man enligt de rättslärdas åsikter kan döma en person på hans erkännande, även omcorpus delicti saknas. Det finns nämligen brott, somicke lämnar några spår efter sig. Dock skall erkännandet på grund av föreliggande omständigheter vara sannolikt. Omdet kan bli fråga omdödsstraff, skall man emellertid icke döma den anklagade till döden utan att corpus delicti föreligger."*^ Ytterligare krav, som von Quistorp för fram, är dels kravet på att erkännandet skall visa sig vara sant även efter vidtagna kontrollundersökningar och dels att erkännandet skall gälla ett åtalbart brott."*^ von Grolman uppställer bl.a. det kravet, att den anklagade icke i förväg skall ha fått reda på vilken inre överensstämmelse i erkännandet, som man förväntar sig."*‘* Vad vi emellertid särskilt bör fästa oss vid i von Grolmans framställning, von Quistorp, Grundsätze, II, s. 255 I., § 680; von Feuerbach, Lehrbuch, § 587; Strafgesezbuch tur das Königreich Bayern, Art. 267; Mittermaier, Die Lehre vom Beweise, § 33; Mittermaier. Das deutsche Stratverfahren, § 155. von Quistorp, Grundsätze, 11, s. 255 f., § 680; von Feuerbach, Lehrbuch, § 587. von Quistorp, Grundsätze, II, § 680; Strafgesezbuch fiir das Königreich Bayern, Art. 267; Mittermaier, Die Lehre vom Beweise, § 33; Mittermaier, Das deutsche Stratverfahren, § 155; Tittmann, Handbuch, Ill, § 831. von Quistorp, Grundsätze, II, § 680; von Grolman, Grundsätze, § 439; von Feuerbach, Lehrbuch, § 587; Strafgesezbuch fiir das Königreich Bayern, Art. 267. vtsn Quistorp, Grundsätze, II, § 680. ■*' von Quistorp, Grundsätze, II, §§ 680-681. Jfr .Mittermaiers krav på »Innere Wahrscheinlichkeit», Mittermaier, Die Lehre vom Beweise, § 33, och Das deutsche Stratverfahren, § 155. ■*'' von Quistorp, Grundsätze, II, § 680. von Grolman, Grundsätze, § 439. 4.3
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=