132 Intressant i detta sammanhang är en uppsats Ueber das Geständnifi, als Beweisemittel in peinlichen Fällen, som Kleinschrod publicerade 1802/° Här möter man en helt annan inställning till och värdering av erkännandet som bevismedel i straffprocessen än hos äldre tiders rättsvetenskapsmän. Han säger där bl.a., att omalla människor vore så beskaffade, somde borde vara, så skulle erkännandet vara det bästa bevis, som tänkas kunde, men erfarenheten har lärt oss, att människor ofta talar mot sin egen övertygelse och försöker lura sina medmänniskor. Man kan därför icke veta, om erkännandet överensstämmer med verkligheten eller ej. Ingen människa kan veta, vad en annan människa tänker. På grund härav medför icke ett erkännande högsta visshet. T.o.m. om den som erkänner omständigheter, som stämmer överens med de fakta, som man känner till och kan kontrollera, så kan man trots det icke vara säker på att erkännandet är sant. Trots denna osäkerhet om erkännandets sanningsvärde så anser dock Kleinschrod, att vanlig visshet framgår ur ett erkännande. Det är icke normalt, att en människa erkänner något, som skadar henne själv, om det icke är sant. Kleinschrod bortser dock icke från att det finns människor, som av melankoli, levnadströtthet o. dyl. erkänner brottslig verksamhet för att bli straffade, liksom det även finns de, som utger sig för att vara brottslingar för att bh försörjda på tukthus. Man måste därför alltid pröva ett erkännandes sanningsvärde. Kleinschrod säger också, att ett erkännande trots allt alltid är ett huvudbevis, om det uppfyller vissa angivna kvalitetskrav. I detta sammanhang passar emellertid Kleinschrod på att framhålla, att det finns rättsvetenskapsmän, som förnekar, att det egna erkännandet är ett bevis i egentlig mening. De kvalitetskrav, som Kleinschrod uppställer för att erkännandet skall kunna accepteras sombevis, sammanfaller i stor utsträckning med de kvalitetskrav, som de övriga, samtida rättsvetenskapsmännen förde fram. Om erkännandet uppfyller de uppställda kraven, åstadkommer det enligt Kleinschrod en så hög grad av visshet, att man därpå kan grunda en dom. Mot slutet av sin uppsats gör Kleinschrod vissa jämförelser mellan den romerska rättens regler och sin samtids processregler, och då gör han ett uttalande, som återigen helt och hållet visar hans skepsis i fråga omerkännandets beviskraft i en straffprocess och somsamtidigt visar, hur långt han avlägsnat sig från äldre företrädare för den legala bevisteorins principer. Han säger nämArchiv des Criminalrechts. Herausgegeben von Ernst Ferdinand Klein, Gallus .•Moys Kleinschrod und Christian Gottlieb Konopak, Bd 4:4, s. 83-125. ■" von Quistorp, Grundsätze, II, s. 255 t., § 680; von Grolman, Grundsätze, § 439; vem Feuerbach, Fehrbuch, § 587; Stratgesezbuch tiir das Königreich Bayern, 1838, Art. 267; Mittermaier, Die Fehre vom Beweise, § 34; C.J.A. Mittermaier, Das deutsche Strafvertahren in Fortbiklung durch Gerichts-Gebrauch und Partikular-Gesetzbiicher und in genauer Vergleichung mit dem englischen und tranzösischen Strat-Prozesse, I-II, 1827, § 156; Tittmann, Fiandbuch, III, §§ 831832. - Anledningen till att aven eien baverska strattlagen av ar 1813 har tagits med vid denna genemigang av den t\ ska doktrinen är den, att dess upphovsman var just Anselmvon Feuerbach.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=