131 3.1.1.2. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i straffprocessen Förutom en utförlig systematisering av bevismedlen i allmänhet innehåller rättsvetenskapsmännens arbeten i många fall även en speciell systematisering av begreppet erkännande i straffprocessen. Hos Tittmann finner man sålunda en systematisering av erkännandet, somvittnar omden omständlighet med vilken man angrep problemet rörande erkännandets karaktär. Han säger i sin Handbuch des Strafrechtswissenschaft und der deutschen Strafgesetzkunde, att erkännandet kan vara rent eller inskränkt, och det kan vara enkelt eller omständligt, confessio simplex et vestita. Erkännandet kan vara fullständigt och fullgiltigt eller förknippat med fel, confessio legitima et vitiosa. Med hänsyn till platsen, där det avges, kan det vara rättsligt eller utomrättsligt, och med hänsyn till art och sätt, på vilket det avges, kan det vara frivilligt eller tvunget, confessio libera et coacta?^ Slutligen indelar Tittman begreppet erkännande i sanna erkännanden och antagna eller förmodade erkännanden, confessiones verae et fictae seu praesumtae. Angående erkännandets värde som bevismedel kan vi konstatera, att så gott som samtliga här anförda rättsvetenskapsmän förklarar i sina framställningar, att det egna erkännandet är ett fullgott bevis i straffprocessen, omdet uppfyller de kvalitativa krav, som de uppställer. Dessa krav varierar visserligen men en viss konsensus kan man finna hos författarna, von Quistorp säger sålunda under hänvisning till bl.a. Harprecht: »Die beste Art des Beweises inpeinlichen Fällen, und welche die Rechtslehrer billig Reginam Probationum nennen, ist das eigene Geständnifi des Verbrechcrs, besonders wenn solches sogar durch gultige Xeugen bestättiget, oder doch zumwenigsten durch die damit Ubereinstimmende Anzeigen und bewiesene Umstände glaublich werden sollte»?^ Även von Grolman förklarar, att det egna erkännandet i allmänhet utgör ett fullständigt bevis, om intet talar mot detsamma och gör det misstänkt. Erkännandet måste emellertid uppfylla vissa kvalitetskrav, om man skall kunna lita på att det är sant.-^^ Idknande uttalanden finner man även hos von Feuerbach i hans Lehrbuch des gemeinen in Deutschland giiltigen peinlichen Rechts. Han säger där: »Ein vollständiger Beweis der Schuld wird jedoch durch dasselbe nur als dann begrundet, wenn es alle diejenigen Eigenschaften an sich trägt, welche zu einem rechtsgultigen Bekenntnisse (conf legitima) erfordert werden»?'^ Även hos Tittmann finner man uttalanden av samma innebörd. § 830. Se även von Quistorp, Grundsätze, II, § 679; von Feuerb.ich, Lehrbuch, §§ 584-585; och G.A.K. Kleinschrod, Ueber das Geständnifi, als Beweisemittel in peinlichen Fällen, 1802, s. 100 ff. von Quistorp, Grundsätze, II, s. 253 f., § 679. von Grolman, Grundsätze, §§ 439-440. § 586. Tittmann, Handbuch, 111, § 831. Se härtill även C.A. Tittmann, Ueber Geständniss und Widerruf in Strafsachen und das dabei zu beobachtende Verfahren, 1810, Kap. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=