128 och de rättslärdas vacklande meningar. Enligt von Tevenar gav Mascardi ett förvirrat svar på de frågor, som man riktade till honom.'®Tyvärr kan man i viss mån rikta samma kritik mot von Tevenar, somhan riktade mot Mascardi. Han har icke på ett tillfredsställande sätt lyckats analysera erkännandet inomcivilprocessen. Han har icke klart skilt på erkännandets ovannämnda dubbla funktion inom civilprocessen, d.v.s. dess funktion som bevismedel och dispositionsakt. von Tevenars arbete är kanske vetenskapligt sett icke så betydande, men det är liksom Claproths Einleitung in den ordentlichen biirgerlichen Procefi intressant så till vida, att det vittnar omdet stegrade intresse att tränga djupare ned i och analysera bevisrätten, enkannerligen det egna erkännandets funktion och processuella betydelse inom civilprocessen, som man kan förmärka hos rättsvetenskapsmännen alltifrån slutet av 1700-talet. I sin Handbuch des deutschen gemeinen Prozesses tar von Gönner upp frågan om det egna erkännandets roll i civilprocessen.'^ Han framhåller, att erkännandet spelar en väsentlig roll i rättstvister. Det kan förekomma och fungera som bevismedel, men man skall akta sig för att uppfatta erkännnadet som ett bevismedel, varhelst man träffar på ett erkännande i ett tvistemål. Vid förhandlingarna i ett tvistemål innebär erkännandet ofta, att den ena parten icke bestrider utan medger motpartens påståenden och krav, och i sådana fall fungerar erkännandet som en dispositionsakt.-° Även von Gönner i likhet med von Tevenar redogör i sin handbok för de olika former av erkännanden, som kan förekomma i civilprocessen. Han beskriver också de rättsliga verkningarna av ett erkännande i civilprocessen, varvid han gör följande uttalande: »Die Wirkung eines Geständnisses im biirgerlichen Prozesse ruht iiherhaupt in der Betrachtung, dafi ein jeder iiber seine Rechte disponieren kann»}^ Erkännandet åstadkommer blott en formell sanning, vilken dock i civilprocessen fullkomligt ersätter den verkliga rätten. Det man erkänner och medger av motpartens talan till skada för sig själv, måste domaren hålla för ostridigt och juridiskt sant. Det utgör en formell rätt parterna sinsemellan och förtar domaren all makt att bekymra sig om den verkliga rätten.“■ von Gönner påpekar, att det finns områden, där medborgarna icke äger rätt att disponera över och avstå ifrån sina rättigheter, t.ex. äktenskapsrättens område.Detta påpekande föranleder i sin tur von Gönner att framhålla, att endast personer, som äger fritt råda över sig och sin egendom, kan avge bindande erkännanden.’"' von Tevenar, Theorie, s. 5 f. N. Th. von Gönner, Handbuch des deutschen gemeinen Prozesses in einer ausfuhrlichen Erörterung seiner wichtigsten Gegenstände, II, 1804—1805, XLIII, § 1, s. 368. von Gönner, Handbuch, II, XLIII, § 1, s. 368 f. von Gönner, Handbuch, II, XLIII, § 3, s. 371. Gönner, Handbuch, II, XLIII, § 4, s. 371 t. von Gönner, Handbuch, II, XLIII, § 7, s. 375. Gönner, Handbuch, II, XLIII, § 8, s. 375. — von 24 von
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=