122 Av undersökningen har vidare framgått, att man godtog confessiones extraiudiciales i tvistemål medan man däremot som regel önskade confessiones indidales i brottmål. Dock förekom det även i brottmål, att man i framför allt enklare mål nöjde sig med erkännanden avgivna inför ämbetsmän samt skriftliga erkännanden. I såväl tviste- som brottmål tillmätte man dessutom yttranden, som avgivits på dödsbädden i vittnens närvaro mycket högt bevisvärde. Man ansåg, att en människa icke var benägen att ljuga, när hon stod inför dödens majestät, och när hon hade sin själs salighet att tänka på. Det egna erkännandet skulle vara avgivet frivilligt och utan tvång, men vår undersökning har visat, att det i viss utsträckning förekom tortyr. Som regel synes man icke använt kvalificerad tortyr vid underrätterna, medan man däremot icke var främmande för att använda det som i 1734 års lag benämndes svårare fängelse, d.v.s. frampressande av erkännande genom användandet av handklovar och tumskruvar, samt det som kallades hårdare fängelse, d.v.s. insättande av den tilltalade i särskilt påfrestande fängelserum. Vi har också funnit, att man försökte skrämma de tilltalade genom s.k. territion. Man förde t.ex. ut dem till avrättningsplatsen under förespegling av att de skulle avrättas för att på detta sätt få fram erkännanden. Någon gång tillgrep man även s.k. bårprov, varvid den för mord eller dråp misstänkta personen skulle röra vid den döde. Omliket då började blöda, var detta ett tecken på att den för brottet misstänkte var skyldig. Detta var alltså ett bevismedel som kan karakteriseras somett ordal, en gudsdom. Mycket vanligt var det, att man anlitade prästerskapet för att med dess hjälp få fram erkännanden. Prästerna skulle undervdsa, förmana och förklara för de anklagade, hur viktigt det var för deras själars salighets skull och för att avvärja Guds vrede, att de bekände sanningen. Den religiösa synen på tillvaron och den teokratiska samhällssynen var helt dominerande i det svenska domstolsmaterialet från tidsperioden 1614-1734. Helt i överensstämmelse därmed fann vi också, hur man redan under 1500- och 1600-talen satte in för brott misstänkta och anklagade på bekännelse. I fråga om processhabiliteten och erkännande genom ställföreträdare har undersökningen visat, att det blev allt vanligare under 1600-talet, att även kvinnor och omyndiga män fick svara för sig personligen i brottmål. Det var dock tillåtet att föra talan inför rätta genom ombud i tvistemål, och även i vissa enklare brottmål kunde man godta, att den tilltalade företräddes av en ställföreträdare. Det framgår tydligt av svensk rättspraxis liksomav lagar, lagförslag, förordningar och doktrin under 1600-talet, att man i Sverige under detta århundrade i stor omfattning recipierade romersk, romersk-kanonisk och tysk-romersk rätt. Här kan man utan tvekan tala ombåde en behovsreception och en auktoritetsreception. I fråga om bevismedlet erkännandet framgår det tydligt av domstolsmaterialet, att man i Sverige lät sig påverkas av den kontinentala rätten, d.v.s. den legala bevisteorins principer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=