121 romersk rätt successivt recipierade den legala bevisteorins principer i Sverige, och att de lagfästes i en modifierad formi 1734 års lag. Med receptionen av den legala bevisteorin följde helt naturligt, att erkännandet komatt spela en central roll i framför allt straffprocessen. Enligt företrädarna för mos italicus utgjorde det egna erkännandet fullt bevis och var ett av de bästa och starkaste bevismedlen. I föregående kapitel nämndes emellertid, att vissa företrädare för den juridiska doktrinen på kontinenten ansåg, att erkännandet egentligen icke var något bevismedel. I detta kapitel har vi funnit, att man även i svensk doktrin, framför allt då i Nehrman-Ehrenstråhles verk, diskuterade detta problemom erkännandet kunde vara att anse som ett bevismedel eller ej. Resultatet av denna diskussion blev, att även om erkännandet icke kunde anses som ett bevismedel i egentlig bemärkelse, så fungerade det ändå såsom ett fullt bevis i praxis. Som regel uppfattade man också erkännandet som ett verkligt bevismedel och såsom fullt bevis i såväl tviste- sombrottmål. Dock bör man notera, att flera företrädare för den svenska doktrinen liksom1686 års lagkommission i likhet med vissa företrädare för den kontinentala doktrinen visade stor försiktighet i fråga om värderingen av det egna erkännandet i grova brottmål. Man graderade erkännandets bevisvärde alltefter brottets svårhetsgrad. Då vi kunnat konstatera, att de i Sverige verkande rättsvetenskapsmännen i stor utsträckning var påverkade av romersk och tysk-romersk rätt är det naturligt, att vi i vår undersökning funnit, att man i svensk doktrin, lagförslag, lagar och förordningar uppställde i huvudsak samma kvalitetskrav på erkännandet sombevismedel som man gjorde på kontinenten. Undersökningen har visat, att man i svensk rättspraxis som regel värderade det egna erkännandet somfullt bevis i såväl tviste- sombrottmål helt i överensstämmelse med såväl kontinental som svensk doktrin, men det har också visat sig, att domstolarna icke var benägna att utan vidare prövning alltid godta det egna erkännandet som fullgott bevis. I vissa exempel, som här har anförts, har den tillämpade bevisprövningen i vissa avseenden visat likheter med den fria bevisprövningen. I ett fall, när man i Uppsala rådstugurätt icke tillmätte en kvinnas erkännande av en stöld, som hon hade begått och blivit straffad för vid nio års ålder, synes man följt den romersk-kanoniska rättsregeln omconvictus et confessus. När man trots företagna förfrågningar hos magistraten i Falun icke kunde få fram officiella bevis, som styrkte kvinnans erkännande, tillmätte man icke detta erkännande något värde, utan förklarade hennes nu aktuella brott somdet andra i ordningen i stället för det tredje. Som tidigare framhållits är denna försiktighet och denna noggranna prövning av sanningshalten i det avgivna egna erkännandet icke något främmande för företrädarna för den legala bevisteorin, varken på kontinenten eller i Sverige. Den kritiska inställning till det egna erkännandets bevisvärde frångicks i stor omfattning i de omfattande trolldomsprocesserna under 1600-talets andra hälft.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=