120 tierevisionen kunde de personer, som för brott blivit dömda till döden av hovrätter eller kollegier och för vilka det enligt 1615 års rättegångsprocess icke fanns någon möjlighet att nyttja heneficium revisionis, få klaga i justitierevisionen de mala administrata et denegatajustitia, omde ansåg sig ha skäl därtill. Om de klagade av obetänksamhet eller arghet och sålunda missbrukade revisionsinstitutet, skulle de straffas mycket hårt. I tvistemål ägde appellation till högre rätt rumgenomvad. Enligt den dissertation, somL. Vadensteen lade frami Uppsala 1679 under Carl Lundius’ presidium, fick exekution icke företas, innan dom blivit fälld med undantag för de fall, där det förelåg bekännelse, emedan de som bekänt, var att anse som dömda.Till detta påstående bör emellertid fogas den anmärkningen, att enligt Kungl. Maj:ts påbud till exekutioners främjande av den 10 juli 1669 skulle domaren, omdet förelåg egen bekännelse eller andra klara och lättbevisliga skäl, kunna döma i kvarstad så mycket av den skyldiges penningar eller annat gods, som tvisten fordrade och var värd. Detta skulle käranden få lyfta och ta till sig, om han ställde borgen därför.Vadensteen synes alltså gå ett steg längre än den kungliga förordningen. Det ovannämnda plakatet av år 1682 reglerade revisionsförfarandet även i tvistemål. Dessa former av appellation, besvär i brottmål och vad i tvistemål, upptogs i förslagen till ny rättegångsbalk 1717, 1723 och 1734 och ingick slutligen i 1734 års lag.'*‘^° I sistnämnda lag föreskrevs i överensstämmelse med 1687 års landshövdingeinstruktion, att alla grova brottmål utan undantag skulle underställas hovrätterna,"*^^ medan man i övriga brottmål hade rätt att anföra besvär i hovrätterna. Härmed gavs alltså appellationsmöjlighet även efter avgivet erkännande. I rättspraxis syns man som regel ha följt bestämmelserna i 1614 års rättegångsordinantia och 1615 års rättegångsprocess. Dock syns man i rättspraxis varit benägen att i stor utsträckning underställa hovrätterna även sådana grova brottmål, där underrätterna enligt rättegångsordinantian icke var tvungna där¬ till. 2.5. Sammanfattning av utvecklingen av erkännandet i svensk processrätt 1614—1734 Undersökningen av lagförslag, lagar, och förordningar samt doktrin från tidsperioden 1614—1734 har visat, att man under påverkan från framför allt tyskL. Vadensteen, Dissertatio juridica de jurisprudentiae natura et ic.ti munen, 1679, s. 55. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 591, punkt 4. Sjögren, Förarbetena, V, s. 442 tt. (1717 års förslag), \4, s. 527 f. (1723 års förslag), VI, s. 573 f. (1734 års förslag). 1734 års lag R 25. R25;5. 449
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=