118 det förelåg fullt bevis trots att man icke kunde grunda domen på de tilltalades inför rätta avgivna erkännanden. Bönderna dömdes dock att böta för sin utevaro. De hade stämts för rätta icke mindre än fyra gånger. Rätten ansåg tydligen, att bönderna borde ha varit närvarande. Beträffande parternas ombud i högre rättsinstanser bör man observera en skrivelse från Svea hovrätt 18/5 1686, genom vilken hovrätten förbjöd alla rättsbetjänter på alla nivåer i lägre rätt att uppträda som ombud för den ena eller andra parten i högre rätt, i de fall de deltagit i rättsprocessen i den undre rätten. 2.4.2.5. Möjligheten av att återta eller ändra ett avgivet erkännande Under åberopande av Kristoffers landslag förklarar Cladius Kloot, att man icke får ändra sin talan från en rättegång till en annan. Har en part frivilligt erkänt en gärning och sedan tagit tillbaka detta erkännande, skall parten i fråga dömas för tvetalan.Även Nehrman-Ehrenstråhle understryker förbudet att ändra en klar, frivilligt avgiven och välbetänkt bekännelse. Skulle något sådant förekomma, bör domaren noga utfråga, varför parten ändrat sm bekännelse, och söka med tjänliga föreställningar förmå honomatt förbli vid sanningen. Däremot får parten rätta sina ord, omhan råkar säga fel.‘*^‘^ Det är också tillåtet för part att förklara sin bekännelse. Som framgått av den ovan givna redogörelsen angående användandet av tvångsmedel för att tvinga fram erkännanden förekomdet, att anklagade under fruktan för väntad tortyr eller under utståendet av tortyr erkände saker, somde sedan tog tillbaka och förnekade. I ett dylikt fall från 1695 grep Kungl. Maj :t in med kraft för att få förhållandena utredda.Även i trolldomsprocesserna finner man flera exempel på att parterna ändrat sina berättelser och erkännanden från det ena rättegångstillfället till det andra, men som regel följde man i praxis de principer som Kloot och Nehrman-Ehrenstråhle gjorde sig till talesmän för. Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 7/6 1686. Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 365 f., Gap. VI; KrL, RB 23. Nehrman-Ehrensteåhle, Inledning, s. 260, Gap. XX: 11. Se härtill även Swerikes Rijkes Lands-Lag, s. 632, not e (Abrahamssons kommentar till Tingmåla-Balker XX); Siösteen, Diss. jur. de confessione, s. 57 ff., § XXI. Swerikes Rijkes Lands-Lag, s. 632, not e (Abrahamssons kommentar till Tingmåla-Balker XX); Nehrman-Ehrenstråhle, Inledn., s. 260, Gap. XX: 11. Kungl. brev och resolutioner 1694-1697, Göta hovrätts huvudarkiv, brev 44, 9/7 1695. - Se härtill ett annat rättsfall från Åkers häradsrätt i Södermanland. En ung dräng stod 1702 åtalad inför Åkers häradsrätt för att ha gjort sig skyldig till tidelag. Han hade utomrätten erkänt brottet inför några personer. Inför rätten förnekade han gärningen men erkände, att han hade haft uppsåt att begå brottet. Han hade tidigare erkänt brottet av fruktan för att bli slagen med en träpåk. Rätten dömde honomtill att slita ris på grund av det erkända uppsåtet. Målet underställdes hovrätten, som fastställde häradsrättens dom. Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 15/2 och 13/10 1702. 440 440
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=