116 1700-talen icke tillät en person att värja sig med ed i brottmål, omhan var illa beryktad. Han måste ha god frejd, gott rykte, för att få gå ed. I Skinnskatteberg kunde rätten 1699 icke döma en man skyldig till stöld, emedan han förnekade brottet och dessutomvar så illa beryktad, att han icke kunde tillåtas att värja sig med ed.'*^^ I Uppsala handlade man ett ärekränkningsmål 1689 mellan en löjtnant och en dräng. Löjtnanten, som var målsägande, kunde stödja sig på endast ett vittne. Drängen, somförnekade sin skuld, var emellertid icke av den frejd, att han kunde tillåtas värja sig med ed. Han hade tidigare dömts för snatteri. Resultatet blev, att rätten icke kunde döma drängen skyldig, men den ansåg, att den icke heller kunde fria honom, då han icke var betrodd att avlägga värjemålsed. Målet komdärför att lämnas öppet. Dock frigavs drängen. I fråga om det frivilliga ställföreträdarskapet kan man konstatera, att man i tvistemål med undantag för äktenskapsmåL’^ i rättspraxis tillät, att båda parter förde sin talan inför rätta genom ombud. I brottmål kunde man tillåta, att målsägandeparten, käranden, företräddes av ombud.Däremot var det ovanligt, att man tillät, att den tilltalade svarade för sig genomombud vid underrätterna. Märkligt nog finner man emellertid, att man under stundom tillät, att mannen i lägersmål icke infann sig inför rätta utan avgav, somtidigare nämnts, skriftlig bekännelse. 1675 godtog man manland, att fogden Per Persson på gården Ulfhäll genom icke mindre än två skrivelser tillstod, att han haft lägersmål med två olika kvinnor.'*’^ Kvinnorna var närvarande vid målens handläggning men icke den för lägersmålen tilltalade fogden. I hans frånvaro godtog emellertid rätten hans skriftliga erkännanden och utdömde tillbörligt straff. Kanske var man i detta fall villigare att godta ett skriftligt erkännande än annars, då det rörde sig omen förnämman i samhället. Fem år senare tillstod en annan fogde, Sven Månsson, ett annat lägersmål. Denne fogde var icke heller närvarande i rätten, när målet togs upp där, men han skickade en dukat genom rättarens son till rätten som tecken på att han erkände brottet.1684 godtog man vid samma Åkers häradsrätt ett erkänSkinnskattebcrgs häradsrätts domböcker, ULA, 28/2 1699. Se härtill i samma häradsrättsdomböcker 3-12/9 1713, dä rätten vägrade en kvinna att vittna på grund av dålig frejd. Liknande fall återfinnes i Åkers håradsråtts domböcker, ULA, 25 5 1688. Uppsala rädstuguråtts protokoll, ULA, 18-9 1689. - 1 ett lågersmålsfall 17—19 1 1716 tillåt icke Uppsala radstugurätt, att en man gick ed på grund av sitt kända lösaktiga leverne. Han dömdes emellertid sks ldig och fick böta och stå kyrkoplikt. Uppsala rådstuguråtts protokoll, ULA. - I ett mal 1720 vid Åkers häradsrätt i Södermanland tillät man icke, att en för stöld åtalad person skulle fa fria sig med ed. Man kunde därför varken fria eller fälla honom. Däremot dömdes han för ett brott. Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 28 2 1^20. Lxempel pa äktenskapsmal, där man icke godtog ombud: Uppsala rädstuguråtts protokoll, Ul.A, 21 2, 23/2, 7 3 1670. Ex.; Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 5/7 1686, En adelskvmna anklagade genom fullmåktigt ombud en man för att hans hund hade bitit ett far. Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 13 9 1675. Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 22 5 1680. sålunda vid Åkers häradsrätt i Söderannat 4:5 427
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=