109 talade redogörelse inför Uppsala domkapitel 1675 omtillvägagångssättet vid de pågående häxprocesserna erinrade Samuel Skunck även om prästernas förbud att röja bikthemligheter.Enligt Stockholms stads tänkeböcker vägrade en präst vid handläggningen av ett mål inför Stockholms rådstugurätt år 1616 att på grund av förbudet att röja bikthemligheter säga allt, vad han visste.Ytterligare ett exempel på hur man i rättspraxis varit noga med att det som yppats under bikt icke skulle få uppenbaras, finner man i ett rättsfall från Svea hovrätt år 1624. Det gäller ett mål rörande lägersmål mellan en kvinna och hennes systerson. Prästen fick härvid icke uppenbara en hemlig bekännelse. Det har tidigare här påpekats, att man alltifrån 1500-talet under stundom tillämpade en speciell metod att pressa fram bekännelser ur demsomvar misstänkta för att ha begått brott men som icke var villiga att erkänna. Utan att någon dom fällts, satte man in dem i fängelse under ibland rätt lång tid för att de skulle vekna, känna samvetskval och bli villiga att erkänna. Under den tid somde på detta sätt satt inlåsta i fängelse skulle de undervisas av prästerna i den kristna tron och förmanas att bekänna sina synder och erkänna sina brott. Längre fram i tiden kom denna metod att benämnas »insättande på bekännelse» och de som blev insatta i fängelset kallades »bekännelsefångar». I 1600- och 1700-talens aktmaterial från Svea och Göta hovrätter finner man flera exempel på denna ovan beskrivna formen att genom ett insättande på fängelse försöka pressa framett erkännande. I hovrättens resolution till Örebro länsstyrelse 8/6 1637 rörande en ogift kvinna och två män, far och son, vilka sistnämnda båda var misstänkta för att ha haft samlag med den ogifta kvinnan, finner man, att hovrätten redan 1634 hade beslutat, att fadern och kvinnan skulle sättas i särskilda fängelser och flitigt förmanas av prästerna att bekänna Deras eventuella bekännelse skulle insändas till hovrätten. 1637 380 sanningen. hade de tilltalades erkännanden samt vittnesbörd från prästerna inlevererats till hovrätten. Kvinnan och fadern erkände, att de hade haft lägersmål med varandra. De skulle nu avrättas, men prästerna skulle förmana dempå avrättningsplatsen att säga sanningen om även sonen hade haft köttsligt umgänge med kvinnan, efter det att han hade fått kunskap om att hans fader hade haft samlag med henne. Vad de tilltalade skulle komma att bekänna på avrättningsplatsen skulle inrapporteras till hovrätten. 1 Svea hovrätts referendbok för år 1643 finns införd en kunglig resolution angående en kvinna, som begått horsbrott och var misstänkt för barnamord. Hon hade varit fängslad i två år men icke blivit överbevisad om sin skuld. Enligt resolutionen skulle hon nu stå uppenbar kyrkoplikt och därefter för377 Uppsala domkapitels protokoll 8/2 1675, A 1: 8, ULA. Stockholms stads tänkeböcker trån 1592, IX, s. 160,4/11 1616. Bechius-Palmcrant?., Jur. saml., X A, s. 291 ff. Svea hovrätts brev 1634-1664, Örebro länsstyrelse, landskansliet, ULA, brev 46. 38C
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=