108 påverkan, som man utsatte eller kunde utsätta de för brott anklagade för, om de icke var villiga att erkänna.Brevet rör ett brottmål. Kongl. M. harfunnit skiäligt, att HofRätten söker alla timliga medel till att bringa dem ( =de för brott anklagade) till bekiännelse, först igenom goda förmaningar och föreställanden af ett lindrigare straff, om de giärningen rent ut bekänna willia, och sedan, om det intet will hielpa, låta dem härdt spennas i handklåf”^’ och uphängias med händerne, el. med något annat pijnsamt medel hanteras, som dock icke skadar dem till lif och under alt detta måste de flitigt besökias av Prästerskåpet, som utaf ransakningen och den Kongl. HofRättens dom förut giöra sig omsaken wälkunnige, så kan man och sidst låta anställa Kl. HofRättens Domb lika som den skulle gå till Execution, så att ingen hwarken Delinquenterne sielfwa el. någon annan må annat weta än sanna Execution skall skie, förutan den som HofRätten det behagar anförtro, på det att man under det Prästerskåpet dembesökia och Delinquenterne bereda sig till att döö, kan tillsen att få dem till bekiännelse; men derhoos likwäl den Kl. HofRätten den anstalt, att desse Delinquenter intet föras ut på Rättareplatsen, utan med Execution öfwer dem innehålles, låtandes HofRätten sedan Kongl. M: veta, om någon bekiännelse på ett el. annat sätt af desse Delinquenter har stått att erhållas, då Kongl. M: sig utöfwer detta mål widare utlåta will. — Man bör i detta sammanhang observera, att prästerna enligt lag var förbjudna att röja bikthemligheter.Vad prästerna alltså vid enskilda samtal under bikt fick höra, fick de icke uppenbara. Däremot skulle de uppmana dem som på detta sätt röjde begångna synder att öppet bekänna sina brott och ta sina straff. Likaså skulle de försöka hindra dem, som bekände, att de hade för avsikt att begå brott att verkställa dessa onda gärningar. Fick prästerna genom dessa hemliga skriftermål reda på att överheten eller andra personer kunde komma till skada, skulle de varna vederbörande, men de fick icke röja den biktandes person. I såväl kungliga brev och domkapitelsprotokoll som domstolsmaterial från 1600- och 1700-talen erinras om detta prästerskapets förbud att röja bikthemligheter. I ett kungligt brev till Göta hovrätt 25/2 1730 förklarar Kungl. Maj:t sålunda, att man icke kunde förpliktiga en kyrkoherde att uppenbara, vad en tjuv i hemlighet bekänt inför prästen angående en kyrkostöld, när han förbereddes för det dödsstraff, som han ådömts på grund av en annan stöld, som han gjort sig skyldig till och bekänt inför rätta, åberopas också kyrkolagens förbud i dess sjunde kapitel. I sin tidigare här omHandskr. Nordin 321, UUB, tol. 70 r — 70 v. Jundica Svecana, Åbo hovrätts resolutioner i brottmål. Kyrkoordningen 1571, art. 23. Sett til at ordinera Prester. Den svenska kyrkoordningen 1571, s. 155. - 1686 års kvrkolag. Cap. VII, OmHemlig Skrifftermåhl. Handskr. B 115; a, UUB. — Se härtill även Kungl. brev 22 10 1694 till Göta hovrätt, där det omtalas, att en man anhållit omatt en präst skulle få uppenbara, vad en kvinna hade vttrat på dödsbädden. Även i detta brev anföres kyrkolagens förbud. Kungl. brev och resolutioner i kriminalmål 1694—1697, Göta hovrätts huvudarkiv, brev nr 15. I brevet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=