107 den för brott anklagade till avrättningsplatsen och säga åt honom, att han skulle avrättas, möter man i en resolution 4/11 1635 från Göta hovrätt.Målet gällde en man och en kvinna, som var anklagade för att begått dubbelt horsbrott. Kvinnan hade erkänt sin skuld, medan mannen hade förnekat, att han gjort sig skyldig till brottet. Hovrätten beslöt, att kvinnan skulle avrättas, då hon godwilligen tillstått brottet, och även omdet skulle vara så, att hon ljög på mannen, så skulle hon ändå just därför anses vara värd att avrättas. Mannen skulle emellertid vara närvarande, när kvinnan avrättades. Om han då alltjämt förnekade brottet, så skulle han få värja sig med tolvmannaed. Omhan icke kunde fullgöra eden, så skulle häradsnämnden värja eller fälla honom efter lag och därefter insända kvinnans yttersta bekännelse samt protokoll över rannsakningen samt domen över mannen till hovrätten. I detta mål ansåg man tydligen, att mannen skulle komma att utsättas för en så påfrestande andlig press, när han hörde kvinnans bekännelse och såg henne avrättas, att han icke skulle kunna förhärda sitt samvete längre utan skulle komma att bekänna. I Stockholms stads tänkeböcker finns uppgifter omatt man vid vissa tillfällen inom lykta dörrar uppmanat de för brott anklagade att bekänna sin skuld. Huruvida dessa personer utsattes för någon form av andlig eller kroppslig tortyr vid dessa förhör inomlykta dörrar, är mycket vanskligt att avgöra, men man kan nog anta, att de åtminstone utsattes för mycket allvarliga förmaningar att bekänna.Man kan i detta sammanhang också erinra omde ovan nämnda religiöst grundade förmaningar, som såväl domarna somtillkallade och särskilt därtill förordnade präster mycket ofta riktade till de för brott anklagade. Dessa allvarliga förmaningar till de anklagade att bekänna kan väl icke karakteriseras som andlig tortyr men visst var det meningen, att man genom dem skulle sätta skräck i de anklagade, så att de bekände. Genom att erinra om de eviga straff, somkunde komma att drabba dem, somgjort sig skyldiga till brott och icke velat ångra sig och bekänna dem, försökte man bryta ned allt andligt motstånd och få vederbörande att bekänna. Med tanke på den roll, somreligionen och det religiösa tänkandet spelade under ortodoxins tidsålder, förstår man, att uppmaningarna att betänka sin själs salighet och Guds vrede över synden måste ha varit ett effektivt medel att få framsanningen. Det finns ett kungligt brev till Åbo hovrätt av den 8 december 1709, somi sig i viss mån sammanfattar den kroppsliga och andliga tortyr samt den religiösa Criminalia 1633-1636, Göta hovrätts huvudarkiv, nr 40. Ex.: Stockholms stads tänkeböcker från 1592, IX, s. 151, 12-23/10 1616, XI, 1/3 1619, XIV, s. 235, 19/3 1625, s. 247 f., 26/3 1625, s. 296, 15/6 1625, s. 319 f., 13/7 1625, s. 329, 18/7 1625, s. 377 f., 3/10 1625, s. 382, 8/10 1625. Den 13 juli 1625 stod en kvinna anklagad för att ha stulit 200 daler. Hon tilltalades inför lykta dörrar. 1 protokollet antecknades, att hon blev »hårdeligen» förmanad att säga sanningen. Stockholms stads tänkeböcker från 1592, IIV, s. 319 f. Se ovan s. 41 ff. 373
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=