102 brevet, som är utfärdat den 8 december år 1709 och ställt till Åbo hovrätt, tillåter justitierevisionen, att man tillgriper handklovar, upphängning och någon hantering med pinliga medel, somdock icke får skada vederbörande till livet, för att frampressa bekännelse hos några för brott misstänkta personer. Ytterligare ett rättsfall från 1724 visar, att överrätterna och Kungl. Maj:t utövade kontroll över användandet av våld vid rannsakningarna. Av ett kungligt brev till Svea hovrätt av den 22 april 1724 framgår det, att hovrätten förfrågat sig hos Kungl. Maj:t, om man fick använda våld för att förmå en person, som erkänt, att han begått tidelag, att närmare redogöra för hur brottet tillgått. Kungl. Maj:ts svar innebar, att Snevringe härads tingsrätt tilläts spänna handklovar på mannen och hänga upp honompå väggen och spöa honom för att om möjligt pressa fram en utförligare bekännelse.Samtidigt påpekades dock i brevet, att det enligt kungliga förordningar och domarreglernavar förbjudet att plåga eller pina någon till bekännelse av en missgärning. Häradshövdingen skulle icke heller få tillgripa detta spöande, förrän han funnit, att allt hopp var ute att själv eller genom prästerskapet kunna förmå den häktade att avgiva en fullständig bekännelse. I lagkommissionens ovan nämnda lagförslag 1723 heter det om den tänkta kontrollen av användandet av våld vid rannsakningarna: »Hafzai ock ingen domare eller befallningzhafwande wåld, utan konungens Idf, låta någon pinas eller plågas til at bekänna gärning sin: eller plichte som saken är til».^^° Här hade man tydligen tänkt sig att införa en effektiv spärr mot all godtycklig tortyr, då man föreslog, att inget frampressande av bekännelse genom tvångsmedel skulle få förekomma utan kungens tillstånd, en bestämmelse, som i viss mån återinfördes genom ett kungligt brev 1756 och en kunglig förordning 1803, varigenom bestämdes, att sådana mål, som rörde för grova brott misstänkta, vilka nekade till brottet, skulle underställas kungen, innan man fick sätta in vederbörande på bekännelse.1734 synes lagkommissionen dock ha ändrat ståndpunkt angående kontrollen av tvångsmedels användande vid rannsakningar. Man menade då, att det räckte med den spärr mot godtycke, somlåg i föreskriften, att det skulle föreligga »bindande liknelser och omständigheter» för att få ta till tvångmedel för att, när det var fråga omgrova brott, pressa fram bekännelse. Dessutom föreskrev man, att domarna skulle förfara varsamt med dessa tvångsmedel. Lagkommissionen hade tydligen ingen tanke på det godM. Calonius, Opera omnia, II, 1841, s. 297 f.; Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 70 r-70 v. — Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 30. - Enligt Calonius är brevet utfärdat 8/12 1700 men av handskriften i Nordinska samlingen framgår att brevet är utfärdat 8/12 1709. Kungl brev, Svea hovrätts arkiv, RA, E 1:28, fol. 71-73. - Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 31. Sjögren, Förarbetena, VI, s. 523, RB 18:14. Kungl brev 11/11 1756, Svea hovrätts arkiv, RA, E 1:33; J. H. Backman, Ny lagsamling, h. 5, 1847, s. 391; G. R. Lilienberg, Svensk lagsamling, III, 1879, s. 223. — Inger, Institutet »insättande på bekännelse», s. 32. 3fi8 358 360
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=