101 Hur förhöll det sig nu i rättspraxis i fråga om användandet av våld för att pressa framett erkännande? Man torde kunna svara, att i viss mån speglar även domstolsmaterialet från tiden 1614—1734 samma vacklande hållning till användandet av olika tvångsmedel för att pressa fram erkännanden, som man finner i det ovan här anförda källmaterialet. Huvudregeln är den, att erkännandet skall vara avgivet frivilligt, utan tvång eller svikligt förledande. Användandet av tvång eller andra medel för att få fram en bekännelse skall få förekomma endast i undantagsfall. Helt i överensstämmelse härmed finner man i domstolsmaterialet, hur man ideligen framhåller, att erkännandet avgivits frivilligt, godvilligt eller självmant och utan tvång. Det synes framgå av ett rättsfall från Svea hovrätt från åren 1630—1631, att man som regel icke tillät, att häradsrätterna använde tortyr utan särskilt tillstånd. En underlagman i Ångermanland hade låtit tortera några s.k. missdådare, innan deras mål blev avgjort. Hovrätten lät då underlagmannen svara för denna tortyr inför hovrätten. Han förläts för den gången men fick lova att i fortsättningen icke tillgripa tortyr, om det fanns missdådare, som icke ville bekänna. Dessa skulle i stället hållas i fängsligt förvar, tills hovrätten givit besked omhur man skulle förfara med dem.^^^ Hovrätten ville tydligen ha kontroll över de pinliga förhören och tillät därför icke underrätterna att anställa dylika förhör utan vederbörligt tillstånd. Ett annat rättsfall från 1695 ger också stöd för denna tolkning, att överrätterna och Kungl. Maj;t önskade kontrollera brukandet av våld i samband med rannsakningarna vid underrätterna. Enligt ett kungl. brev till Göta hovrätt 9/7 1695 skulle en tjuv ha sagt, att han tidigare erkänt ett brott på grund av fruktan för »järnens» tillsättande. Senare förnekade han brottet. Kungl. Maj:t gav nu befallning om att häradshövdingen skulle förhöras, hur han hade kommit på den tanken att emot lag och utfärdade förbud slå någon i järn eller låta pina någon för att därigenomfå framen bekännelse. Man kan i detta sammanhang även notera ett par brev, somjustitierevisionen utfärdade år 1700 och 1709 och som vittnar om samma kontroll av användandet av våld i samband med rannsakningar av för brott misstänkta personer. 1 det första brevet, som är ställt till Svea hovrätt, tillåts hovrätten efter därom gjord framställning hos kungen att bruka hårdare fängelse och »flerc slijke brukelige tn'ingande rnedell» dock icke »någon så kallad tortur» för att pressa fram en bekännelse hos en namngiven person, som var misstänkt för stöld och vars sak enligt krigsartiklarna blivit ställd under Guds dom och lämnad åt framtiden, till dess Gud behagade den vidare uppenbara. Man hade på grund av själavåda icke vågat låta den misstänkte svärja värjemålsed.^^^ I det andra Handskr. B 101: Ö, UUB, nr 7, Ur Hot Rättens Registratur nr 100 och 104, 26/11 1630 och 4 3 1631. ^56 Kungl. brev och resolutioner i kriminalmål 1694-1697, Göta hovrätts huvudarkiv, brev nr 44. Kungl. brev, Svea hovrätts arkiv, RA, K I, fol. 155-156, 7 juli 1700. - Inger, Institutet »insättande pa bekännelse», s. 30. 357
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=