98 värde, räknades, som redan framgått av det ovanstående, även de bekännelser eller angivanden, som till döden dömda brottslingar gjorde, innan de avrättades.^^^ I ett lägersmålsfall i Uppsala 1712 finner man, att Svea hovrätt tillmätte ett utomrättsligt erkännande under vissa omständigheter ett avsevärt bevisvärde. I det nämnda målet beskyllde en kvinna en löjtnant för att ha haft sexuellt umgänge med henne, varav följden blivit, att hon blivit gravid. Kvinnan beskyllde mannen även för att ha försökt förgifta henne efter det att han fått vetskap om graviditeten. Mannen nekade till såväl lägersmålet som till anklagelsen att han skulle ha försökt förgifta kvinnan. Uppsala rådstugurätt friade mannen helt men bötfällde kvinnan. Innan kvinnan hann föda sitt barn, komemellertid en skrivelse till rådstugurätten från Svea hovrätt, vari hovrätten begärde, att kvinnan skulle avge en renare bekännelse framför allt rörande giftdrycken. Enligt hovrätten skulle denna bekännelse lämpligast kunna avges under förlossningen. Magistraten i Uppsala anbefalldes därför att förordna några erfarna barnmorskor, som skulle förhöra kvinnan under förlossningen. Så skedde också, och kvinnorna avlade efter ed sina vittnesmål. Härvid framkom, att barnaföderskan även under förlossningen hade vidhållit sina tidigare anklagelser och påståenden. Vittnesmålen avsändes till hovrätten, som i sin tur beslutade, att kvinnan skulle böta för lägersmålet, men för övrigt skulle man icke pålägga henne några böter, förrän man hört ytterligare vittnen. 17/8 1626, fol. 144 r—145 r, 15/8 1622 och foI. 186 r-187v, 5/2 1629. I samtliga dessa fall lade man stor vikt vid vad de döende bekänt på dödsbädden. — Bechius-Palmcrantz, Jur. saml. X: A, s. 227. Ett mål från 1626. — Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref, ULA, 1636, brev 23, s. 6 f., 4/7 1636; 1643, brev 163, s. 1,25/9 1643; 1647, brev 202, s. 1,2/6 1647; 1648, brev 49, 18/10 1648; 1651, brev 30, s. 2, 16/12 1651; 1663, brev 5, s. 1,3/3 1663; 1689, brev 59, s. 1 f., 29/5 1689.- Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker 14, 2 och 19/11 1704. Ex.: Landin, På häradsting, III, s. 44, 24/4 1634. - Criminalia 1635-1636, Göta hovrätts arkiv, nr 18. Ett mål från Uppvidmge härad. En kvinna har gjort sig skyldig till tjyvnadsbrott och mordbrand. Hon har »icke kunnat neeka, uthan den godwilligen bekiändt». I hovrättens resoiution säges, att hon skall straffas med döden. »Och när hon uthföres, skall hennes yterste bekennelse noteras, och dher effter hennes berättelse, bredhe zcijdh Stväns doom hijt till denne K^'' Rätt försändas ...» - Criminalia 1635—1636, Göta hovrätts arkiv, nr 40. Ett mål från Väsbo härad rörande dubbelt hor. Även i detta fall bestämmer hovrätten, att man skall meddela kvinnans yttersta bekännelse, d.v.s. vad hon bekände, innan hon avrättades. Detta säkerligen därför, att mannen nekade till gärningen. - Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref, ULA, 1637, brev 46, s. 1, 8/6 1637; 1635, brev 8, 18/'4 1635. En ryttare skall avrättas som förrädare med stegel och skall, när han blir tillsagd, att han skall dö, flitigt förmanas att bekänna, om han känner till några andra upproriska män. —Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 13/7 1683. En man somgjort sig skvldig till tidelag, anger en kvinna för lägersmål före sin avrättning i samband med att han mottar nattvarden. Kvinnan förhöres på Uppsala slott. Hon förmanas att med tanke på sin själs salighet bekänna sanningen. Hon bekänner först ett annat lägersmål, samtidigt som hon förnekar det lägersmål, somdenne man tillvitar henne. När hon får höra mannens bekännelse före avrättningen, erkänner hon dock även det lägersmålet. Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 21/7, 23 7, 30/8, 1712 och 1/4 1713. Se även Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 11/7 1716, 25'8 1724.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=