97 skyldig till detta brott, och hovrätten faststlog i sin resolution, att oavsett att mästaren och gesällerna påstod, att mannen bekänt, så skulle han frias, då denna bekännelse skett extrajudicialiter och han inför rätta nekade till gärningen. Det bör dock noteras, att även i fråga ombrottmål värderades de uttalanden, som en döende person gjorde på sin dödsbädd, synnerligen högt, och man fäste stort avseende därvid. I all synnerhet omden döende genomsitt yttrande friade den för ett brott misstänkte.Gav å andra sidan den döende någon skulden för ett brott, t.ex. att vederbörande hade skadat den döende så illa, att han nu låg för döden, eller att vederbörande gjort sig skyldig till horsbrott eller lägersmål och var att anse somfader till ett framfött barn, så värderades även dylika yttranden mycket högt. De utgjorde starka indicier på att vederbörande var skyldiga. Inför döden, ofta i samband med mottagandet av Herrens heliga nattvard, antog man, som ovan påpekats, att den döende med tanke på sin själs salighet icke ville ljuga och beskylla någon för ett brott, somvederbörande icke begått.Till denna kategori av yttranden utom rätta, vilka tillmättes högt Bechius-Palmcrantz, Jur. saml., VII, s. 57 f. Ex.: Vendels sockens dombok, s. 8 f., 12/12 1615. — Stockholms stads tänkeböcker från 1592, XI, s. 110, 28/8 1619. — Stockholms stads tänkeböcker från 1592, XI, Norra Förstadens tänkebok 1619, s. 228, 15/7 1619 och s. 232, 26/7 1619. — Stockholms stads tänkeböcker från 1592, XIV, s. 120, 4/8 1624. - Handskr. B 115:f, UUB, fol. 285. Ett mål från Göta hovrätt 1694. — Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref, ULA, Svea hovrätts resolutioner till Örebro länsstyrelse 17 /9 1645, brev 186, s. 2; 8/11 1707. - Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 8/10 1666. Ex.: Vendels sockens dombok, s. 83 f., 16/6 1631. - Stockholms stads tänkeböcker frän 1592, X, s. 6 ff., 11/2 1618. — Stockholms stads tänkeböcker frän 1592, XI, Norra Förstadens tänkebok 1619, s. 229, 17/7 1619. - Stockholms stads tänkeböcker frän 1592, XIV, s. 121 ff., 7/8 1624 (En kvinnas yttrande pä dödsbädden samt tvä mäns vittnesbörd anses som fullt bevis i fråga om dräp.) — Löw, Stora Mällösa 1:2, s. 147. Ett mäl frän 1632. Den av den döende utpekade dråparen döms till döden. — Ekenäs stads dombok 1623—1660, s. 42, 12/12 1663. — Landin, Pä häradsting, III, s. 48, 4-5/10 1636 och s. 86, 2/8 1631. — Roos, Johan Stiernhööks åländska domböcker, s. 48 f., 28/3 1642 (En kvinnas yttrande pä sitt yttersta om vem som var fader till hennes barn). - Promptuarium. . ., Svea hovrätts arkiv, RA, fol. 52 r-53 r. Ett mäl frän Uppland är 1635. En man och hans styvdotter är anklagade för incest. Båda nekar men kan icke gä eden. Styvfadern svärjer sig fri pä dödsbädden tvä gänger, innan han anammar Herrens heliga nattvard. Styvdottern anger en båtsman som fader till sitt barn. I hovrättens resolution säges, att båda frias, eftersom de nekar och mannen satt sin själ i vad. Målet överlämnas i Guds händer. — Promptuarium . . ., Svea hovrätts arkiv, RA, fol. 154 v-155 r. Ett mäl frän Västergötland 1630 rörande incest och faderskap. En styvdotter anklagar sin styvfader för hor och uppger pä sitt yttersta, att han är fader till hennes barn. Mannen, somär korpral, kommer hemfrän Preussen trots varning. Han nekar till anklagelsen och fortsätter sin äktenskapliga gemenskap med sin hustru, som är styvdotterns mor. Hovrätten har svårt att avgöra målet, eftersomdottern frivilligt bekänt och angivit mannen dels, dä hon befann sig i barnsnöd och dels dä hon läg på sitt yttersta. Till mannens fördel talar dels, att han trots varning kom hem från Preussen och dels att han fortsatt att ha sexuellt umgänge med sin hustru. Man antar, att hustrun icke skulle ha tillåtit detta, om mannen hacfe bedrivit hor med dottern. Målet hänskjutes till Kungl. Maj:t, som låter mannen bli ostraffad och samtidigt överlämnar mälet åt Gud. - Svea hovrätts referendbok, RA, fol. 65 r och v, 11/2 1625, fol. 140 r-143 v. 338
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=