96 tidens lagförslag, lagar och juridiska doktrin. Det framgår klart av domstolsmaterialet, att erkännandet i tvistemål mycket ofta hade karaktären av en dispositionsakt, men också att det uppfattades somfullt bevis. Detta gäller framför allt erkännanden inför rätta, confessio iudicialis.^^^ Det ges även exempel på confessiones extraiudiciales, som godtagits som fulla bevis. Ett relativt stort antal dylika confessiones extraiudiciales utgörs av erkännanden på dödsbädden. Dessa erkännanden på dödsbädden uppfattades och värderades antingen som fulla bevis eller somtungt vägande indicier.Helt naturligt angår en del av dessa yttranden på dödsbädden testamentariska förordnanden, där man antingen är oviss om vad den avlidna sagt på dödsbädden eller också icke är villig att godta dessa förordnanden, då de icke tillkommit enligt lagens föreskrifter. Märkligt nog godtog domstolarna även uttalanden till de döendes fördel, men man fordrade oftast att vittnen skulle kunna styrka uttalandena. Det framgår tydligt av domstolsmaterialet från 1600- och 1700-talen, att man i fråga ombrottmål som regel fordrade confessio iudicialis. Confessio extraiudicialis värderades icke som fullt bevis. Det finns ett belysande exempel härpå i Magnus Bechius-Palmcrantz’ prejudikatsamling från Svea hovrätt. Målet härrör från 1683 och handlar om en man, som beskylldes för att ha gjort sig skyldig till tidelag eller åtminstone ha haft för avsikt att begå tidelag. En gosse tillvitade honom det, och hans mästare och två gesäller påstod, att han bekänt gärningen inför dem. Mannen nekade emellertid inför rätta till att ha gjort sig Ex.: Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 28/2 1684 och 5/7 1686. Ex.: Stockholms stads tänkeböcker från 1592, X, s. 92, 18/7 1618. Erkännande omskuld till annan person. - Stockholms stads tänkeböcker från 1592, XIV, s. 307, 4/7 1625. En kvinna har testamenterat ägodelar pä sin dödsbädd i närvaro av prästen, som utdelade nattvarden, samt ytterligare tre män. Testamentet godtages. - Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 3/7 1630, En man åberopar sin avlidna hustrus yttrande, som hon fällde i ärliga och trovärdiga kvinnors närvaro på sin dödsbädd angående en students skuld till henne. Studenten ålades att betala. - Åkers häradsrätts domböcker, ULA, 13 6 1637. En mans yttrande på sitt yttersta angående arvet efter honom godtages. Tre män vittnar. - Se även Askims och Östra Hisings häradsrätts domböcker, GLA, 27/1 1729. Rätten infordrade beedigad attest rörande en mans uttalande om en mans skuld till honom. Däremot godtog icke rådstuvurätten i Stockholmett påstående, som en man gjort på sin dödsbädd omatt en annan person var skyldig honomen summa pengar, då det icke hade funnits något vittne närvarande vid dödsbädden. Stockholms tänkeböcker från 1592, XV, 1990, s. 43 f., 27 3 1626. Ex.: Stockholms stads tänkeböcker från 1592, X, s. 21, 18/3 1618. Tvist om skuld, varvid kärandepartens fader på sin dödsbädd sagt, att svarandeparten stod i skuld till kärandeparten. Ex.: Lagläsaren Per Larssons dombok 1638, s. 3 f., 5/3 1638. Tvist om testamente, som uppgjorts utan vittnens närvaro. Avgörandet skiuts upp för att man skall höra, vad prästen i Eilms socken, som sist utdelade sakramentet till hustru Karins föräldrar, vet. Han bör bäst veta, om de ändrat uppfattning, sedan testamentet skrevs, vilket klaganden påstod. >>. . . ultima voluntas est ambulatoria usque ad mortem.« - Stockholms stads tänkeböcker från 1592, X, s. 53 f., 24- 4 1618. En präst har givit en kvinna nattvarden, då hon låg på sitt yttersta. Hon hade då sagt, att hon ville testamentera allt vad hon ägde till kyrkan. Arvingarna åberopade däremot ett äldre testamente och ville ha arvet. Det fanns inga vittnen vid dödsbädden. Rätten beslöt, att kvrkan och arvingarna skulle dela arvet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=