95 döendes bekännelse har full beviskraft även gentemot dennes arvingar, att de bör betala den skuld, somden döende erkänt sig vara skyldig. Om confessio extraiudicialis för övrigt säger Nehrman-Ehrenstråhle att en dylik bekännelse äger fullt bevisande kraft i tvistemål, när den tydligt avgivits efter nogsamt betänkande och icke blivit ohederligt framlockad. I förslagen till rättegångsbalk 1717, 1723 och 1734 blir confessio extraiudicialis icke föremål för någon närmare behandling och värdering sombevismedel i tvistemål. Samma är förhållandet i 1734 års lag. 1 brottmål fordras enligt doktrinens företrädare och lagstiftningen confessio iudicialis för att erkännandet skall godtas somfullt bevis. Confessio extraiudicialis värderas i fråga om brottmål som regel som halvt bevis.I lagförslaget 1643 och hos Kloot betecknas och värderas ett utomrättsligt erkännande somett starkt indiciumpå att vederbörande är skyldig och kan därför föranleda noggrann undersökning.-^’^ Även enligt Karl XI :s krigsoch sjöartiklar värderas confessio extraiudicialis som ett starkt indicium, som kan föranleda domaren att föreskriva värjemålsed. Av intresse i detta sammanhang är föreskrifterna i straffbalken i 1734 års lag rörande missgärningsmän, som blivit dömda till döden men som före avrättningen, medan de ännu sitter i fängelse, bekänner andra missgärningar än dem, för vilka de blivit dömda, eller som bekänner, att andra personer är delaktiga i de brottsliga handlingar, för vilka de själva blivit dömda. Föreligger någon sådan bekännelse eller något dylikt angivande av medbrottslingar, så skall kungens befallningshavande meddela detta till den överdomare, somdömt den som bekänt och så skall man icke omedelbart verkställa avrättningen utan avvakta överdomarens besked omvad man skall göra.^^' Bestämmelserna i 1734 års straffbalk torde få tolkas så, att man fäste så stor vikt vid den dödsdömdes bekännelse och angivande av medbrottslingar, att den gav anledning till att man föranstaltade en noggrann undersökning. Återigen finner man här denna höga värdering av bekännelser på dödsbädden. Undersöker man värderingen av confessio iudicialis och confessio extraiudicialis i svensk rättspraxis under tidsperioden 1614—1734, finner man, att man i fråga om tvistemål synes ha följt samma principer, som komtill uttryck i sam330 Nehrman-Ehrenstråhle, Inledn., s. 260, Cap. XX: 9. Wahlberg, Åtgärder, s. 139, Cap. IV: 4 (1643 ars förslag); Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 837, punkt 23 (Karl XI:s krigsartiklar), s. 963, punkt 23 (Karl XI:s sjöartiklar); Swerikes Rijkes Lands-Lag, s. 632, not e (Abrahamssons kommentar till Tingmala-Balker XX); NehrmanEhrensträhle, Inledn., s. 260, Cap. XX: 9; Reftelius, Dictata, s. 574; J. Salanus, DissertatioJuridica E.xhibens Solennes Rei Jure Judicioqve Convincendi Modos, 1693, s. 52, § 3; Siösteen, Diss. jur. de contessione, s. 25 f., § XI; Swanwall, Arma forensia, fol. A4 v och B r. Swerikes Rijkes Lands-Lag, s. 632, not e (Abrahamssons kommentar till Tingmåla-Balker XX); Nehrman-Ehrenstråhle, Inledn., s. 260, Cap. XX: 9. 3’*) Wahlberg, Åtgärder, s. 141, Cap. V:3; Kloot, Lagfarenheetz Spegel, s. 350, Cap. I\'. Schmedeman, Kongl. Stadgar, s. 835 f., punkt 13, och s. 961, punkt 13. 327 331 S3:4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=