93 ha skett, när hon var nio år gammal. I brist på officiella bevis från magistraten i Falun fäste rätten inget avseende vid flickans bekännelse om den först begångna stölden utan räknade den i Uppsala begångna stölden som den andra i ordningen i stället för den tredje, vilket givetvis påverkade straffpåföljden. Hon dömdes till hudstrykning och förvisning från staden. Uppsala rådstugurätt tillämpade i detta fall en bevisprövning, som i allt väsentligt skulle kunna karakteriseras som fri bevisprövning men som också var i överensstämmelse med de anvisningar, som många företrädare för den legala bevisprövningsprincipen gjorde sig till talesmän för. Det kan i detta sammanhang noteras, att Uppsala rådstugurätt i ett mål 1685 ställde sig tvivlande till en kvinnas påstående om att en angiven man var fader till hennes utomäktenskap födda barn.^'^ Rätten erinrade sig nämligen, att den angivne mannen hade genom slaganfall fått en sådan kroppslig defekt, att han icke kunde komma i fråga som barnafader. Kvinnan uppmanades därför att bekänna, vem som var den rätta barnafadern. Kvinnan vidhöll dock sitt tidigare påstående. Rätten beslöt då att företaga en undersökning rörande den namngivne mannen. Helt naturligt skulle denna redogörelse för olika brottmål, där man konstaterat, att den anklagade avgivit ett osant erkännande, kunna göras mycket längre, men de anförda exemplen visar, som ovan påpekats, att man icke utan vidare var beredd att godta eget erkännande somfullt bevis, utan man prövade noga i både underrätterna och överrätterna, om erkännandet var eller kunde anses vara sant, - helt i överensstämmelse med den materiella bevisprövning och den undersökningsprincip, som infördes i svensk processrätt med nämndprocessen och likaså i överensstämmelse med flera företrädare för den legala bevisteorins principer både i utlandet och i Sverige. Undantag från denna rationalistiska och sunda bevisprövning i fråga om erkännandets sanningshalt utgjorde de många och omfattande trolldomsprocesserna. Som redan nämnts, var man också i underrätterna mån om att erinra de tilltalade om hur viktigt det var för deras salighets skull att de talade sanning och att de avlade en sanningsenlig bekännelse. 317 2.4.2. Rättsliga kvalitetskrav på erkännandet samt rättsföljden av ett avgivet erkännande Som framgått av ovanstående framställning om erkännandets natur, funktion och bevisvärde var man icke alltid benägen att utan vidare godta ett erkännande somfullt bevis. Man uppställde vissa kvalitetskrav.^'® Uppsala rådstugurätts protokoll 1/4 1685. Se ovan s. 41 samt not 66. Se härtill Swanwall, Arma forensia, fol. A 2 r, där han tar upp de krav, som man skall ställa på ett erkännande. Av största intresse är härvidlag, att han så gott somordagrant citerar Hostiensis’ 317 318
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=