91 levnadströtta personers bekännelser.^®^ Även presidenten Gustaf Rosenhane gjorde sig till talesman för samma misstänksamhet rörandet det egna erkännandets sanningshalt i samband med de ovan omtalade trolldomsprocesserna på 1670-talet. Han yttrade därvid: ». . . thet kan och hända att mången taedio vitae kommer framoch bekiänner på sig dhet somaldrig war sant». I ett mål från Åbo hovrätt 9/3 1704 finner man denna misstanke om att vederbörande bekänt sitt brott för att därigenom bli dömd till döden antydd i domslutet.®®*^ Målet rörde en kvinna, som frivilligt bekände, att hon för tjugofemår sedan hade medelst kvävning dödat sin tio veckor gamla son. Hon dömdes till döden men skulle slippa bli bränd på bål. Prästerskapet skulle före exekutionen förmana henne till en rätt syndaånger och sann bättring »på det man och derigenom så mycket fullkomligare må varaförwissad, det hon af en rättskaffens ånger; men icke af ledsnad att lefwa en sådan missgiärning på sig bekiänt». 1 ett mål från Svea hovrätt år 1709 omtalas en kvinna, som angivit sig ha mördat barn för att därigenom bli dömd till döden. Under en svår sjukdom erkände hon dock, att hon ljugit. Falska erkännanden förekom under stundom i brottmålsprocesser rörande lägersmål. Bevekelsegrunden är icke alltid klar men i vissa fall är det tydligt, att en av parterna ljugit på sig själv, d.v.s. avgivit ett falskt erkännande, för att därigenom kunna tvinga motparten att ingå äktenskap med sig. I ett horsmål från Stigtomta i Södermanland, som handlades i Svea hovrätt 1629, var man icke säker på att mannens bekännelse var sann. Man uteslöt icke, att han med sin bekännelse velat, som det heter i resolutionen, »ljuga livet av hustru Kirstin», med vilken han påstod sig ha gjort dubbelt hor.®'® Vid Åkers häradsrätt i Södermanland handlades ett mål 1/6 1674 rörande en man, som »otvunget och utan blygsell» vid prostetinget påstått sig ha haft lägersmål med en flicka. Flickan nekade härtill inför häradsrätten, men omtalade, att mannen friat till henne flera gånger. Hon hade dock på sina föräldrars inrådan avvisat frieriet. Ett manligt vittne avlade vittnesbörd till flickans fördel. Till sist erkände mannen, att han sagt sig ha haft lägersmål med flickan uti dess berättelser, . . .», Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref 1700-1707, ULA. Se bärtill även det ovan refererade rättsfallet, som Kungl. Maj:t avgjorde den 17 december 1710 rörande en kvinna, som bekänt otillätet umgänge med sin svsters man. - Se ovan s. 85. Loccenius, Synopsis, s. 741 ff. Diss. XXX, qu. XIII. — Se ovan s. 83 f. Sundborg, Gustaf Rosenhane, s. 217. Jfr. Hanzén, Omtrolldom, s. 79. - Omerkännande på grund av taedio vitae se även Jägerskiöld, Hovrätten, s. 294. Handskr. Nordin 321, UUB, fol. 26 v. j. A. Flintberg, Lagfarenhetz-Bibliothek, V, 1803, s. 206. Kung. brev till Svea hovrätt 31 ma| 307 309 306 3CS 309 1709. Effter Oluf Matzson hafuer bekent sigh, hafua giort dubbelt hoor. Derföre skall han effter sin egen muns bekennelse mista lifwet. Ocb om han än icke hade giort samma hoor, så borde honom doch mista lifwet förfalsk witnesbörd och för det han hafuer welat liuga lifwet afhustru Kirstin.» Promptuarium . . ., Svea hovrätts arkiv, RA, fol. 154 r. »
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=