89 domoch föranlett rätten att undersöka sanningshalten i bekännelsen i fråga. Av domstolsmaterialet från Svea hovrätt framgår det, att man var särskilt skeptisk i fråga ombekännelser av sinnessjuka personer, s.k. fånar.Mangodtog icke heller bekännelser om begångna brott, som verkade helt otroliga. 299 Ex.; Vendels sockens dombok, 1925, s. 147 och 165 (18/6 1639, 4/7 1640): En kvinna hade beskyllt sin husbonde för au han skulle ha lägrat henne. Kvinnan var vid detta tillfälle sjuk, men hon hade bekänt detta för nägra ärliga män, som vittnade därom, inför rätta. Ett år senare hade kvinnan tillfrisknat och tog då tillbaka allt, somhon tidigare sagt omsin husbonde. Slutet på detta mål blev det, att nämnden ansåg sig icke kunna fälla kvinnan på grund av hennes sjukdom utan frikände henne. - Åkers häradsrätts domböcker, ULA 17/10 1631 och 3/2 1632: Ett mål rörande lägersmål och faderskap. Kvinnan gjorde gällande, att hon tidigare haft sexuellt umgänge med brodern till den man, som hon nu angav somfader till sitt barn. Den anklagade mannen nekade till faderskapet och sade sig icke känna till, att kvinnan tidigare haft sexuellt umgänge med hans nu avlidne broder. Kvinnan höll fast vid sin bekännelse den ena tingsdagen men tog tillbaka den den andra dagen. Under dessa dagar drabbades hon emellertid av täta epileptiska anfall. Rätten ansåg, att hennes bekännelse om lägersmäl med mannens avlidne broder var så osäker, att den icke kunde givas något vitsord. — Det andra rättsfallet handlar om ett horsbrott. Kvinnan hade vid tiden för barnafödandet under sjukdom bekänt för biskopens kaplan, att hon haft lägersmål med mannen redan sju år tidigare. Kvinnan tillfrågades vid det nu aktuella tillfället, om det låg någon sanning i denna hennes bekännelse. Härvid svarade hon, att hon hade bekänt detta inför prästen i sin svaghet och sin yrsel, men att det icke var med sanningen överensstämmande. Hennes uttalande styrktes av ett flertal vittnen. — Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens Bref 1700-1707, ULA: Ett rättsfall från den 7/12 1700. En man hade under sjukdom bekänt sig ha haft tidelag med flera kreatur. Brotten skulle ha blivit begångna dels för femton eller sexton år sedan och dels för nio år sedan. Hovrätten begärde nu in upplysningar i målet för att kunna kontrollera riktigheten av mannens bekännelse. Eix.: Bechius-Palmerantz, Jur. saml. VIII, RA, s. 473 f.: Ett rättsfall från Svea hovrätt. I ett mål från 1626 hade en smness)uk man bekänt dubbelt horsbrott. Kvinnans man friade henne, och slutet blev, att båda parter friades. — Svea hovrätts referendbok för åren 1636—1667, RA, fol. 43 v. Ett mal rörande en misstänkt barnamörderska. Enligt den kungliga resolutionen skulle hon föras ut på rättarplatsen. Om hon då skulle bekänna, skulle hon straffas. Prästerna och övriga skulle emellertid undersöka, att hon icke var sinnessjuk. Målet är daterat den 18/6 1641. — Örebro länsstyrelse, landskansliet, Hofrättens brev 1700-1707, ULA: Svea hovrätts skrivelse av den 15/3 1702. En 21-årig man var misstänkt för tidelag. Hans syster, som var 7 eller 8 år gammal skulle ha varit åsyna vittne til! brottet, men hon nekade därtill inför rätten. Mannen själv skulle ha erkänt gärningen inför länsmannen, men inför rätta sade han, att han gjort detta erkännande under huvudsvaghet. 21-åringen nekade bestämt inför rätta till den mot honom framförde beskyllningen, och häradsrätten friade honom, eftersom det icke fanns vare sig bindande bevis eller bekännelse. Vidare påpekades, att det var med »attester» bevisat, att 21-åringen var sinnessjuk och att bekännelsen inför befallningsmannen-länsmannen därför icke kunde anses för fullkomlig, alldenstund han sedan återtagit den inför ätta. - Bechius-Palmerantz, Jur. saml. Vll, RA, s. 131: Ett rättsfall rörande misstänkt tidelag frän är 1654. Brottet skulle ha ägt ruminom Frötuna och Länna skeppslag. I hovrättens resolution heter det bl. a., att eftersom den misstänkte icke är vid sitt fulla förstånd, så kan man icke ge fullt vitsord till hans bekännelse. — Uppsala rådstugurätts protokoll 11/9 1645. En landsstrykare erkände sig ha begått en mängd brott. Rådstugurätten ifrågasatte dock, omdetta var sant. »Blef afsagt, att lata slå honomi Järn och arbeta låta till proof, omhan så oklook och siukligh år, som hanföregifuer.>> - Uppsala rådstugurätts protokoll, ULA, 24/7 1702. En man påstår sig ha tänt eld på Uppsala stad och slott. 300
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=