86 I sin kommentar till Magnus Erikssons stadslag påpekar även Arnell i anslutning till lagrummet omatt erkänd sak är så god somvittnad, att i högmåls- och livssaker bör domaren icke fälla någon på enbart hans egen bekännelse, utan han skall dessförinnan undersöka omständigheterna och skaffa sig visshet om gärningens beskaffenhet. I en anonym juridisk encyklopedi från 1700-talets förra del finner man följande kommentar till ordet »Bekiänna»: »7° Om någon ett brott hekiänner, måste dommaren tillse om det så i sanning skiedt är och hekiånnelsen frii och otwungen, samt tillstådd med de omständigheter, at hon derigenom hlir sannoman således ingen orsak har, at twifla. Krigs. Art. Process: d. 23 - 282 lik, och 1683».^^^ Vad beträffar Nehrman-Ehrenstråhles uppfattning om erkännandet som bevismedel, har vi redan noterat, att han ansåg, att det egna erkännandet egentligen icke var något bevismedel men att det kunde likställas med ett dylikt och att det i den egenskapen kunde anses som fullt bevis. Denna värdering av det egna erkännandet synes ha gällt icke blott erkännandet i tvistemål utan även erkännandet i brottmål.’®"* Nehrman-Ehrenstråhle anför vidare lagens kvalifikationskrav på det egna erkännandet för att det skall kunna godtas som fullt bevis, och tillägger följande yttrande, som visar, att han ansåg, att man borde vara försiktig vid bedömningen av erkännandets värde. Han säger ombekännelsen: »Then hör ock wara sannolik, och eij aldeles omöijelig eller uppenbar osan». I 1734 års lag, slutligen, finner man samma ordalydelse av de lagrum, som handlar om det egna erkännandet, som i 1734 års lagförslag. Man citerar med andra ord Magnus Erikssons stadslag, somlikställde erkänd sak med av vittnen styrkt, men samtidigt inskränker man det egna erkännandets bevisvärde i fråga om grova brottmål. Där fordras, att bekännelsen styrks av omständigheter för att man skall kunna förklara en person skyldig och döma vederbörande. En intressant bestämmelse i 1734 års lag rörande värderingen av det egna erkännandet i brottmål finner man i Missgärningsbalken, där det fastställs, att den som falskeligen bekänner, att han begått ett sådant brott, som enligt lagen skall bestraffas med döden, skall straffas på samma sätt somden somförsökt ta livet av sig själv.Båda dessa lagrum vittnar omatt icke heller lagstiftarna var främmande för att det egna erkännandet under stundom kunde vara osant och att man alltså icke alltid kunde värdera det somfullt bevis. Som ovan nämnts, finner man i 1734 års lag, att lagstiftarna graderat erkännandets bevisvärde alltefter brottets svårhetsgrad. Som framgått av ovanstående redogörelse, visade Loccenius, Kloot, Arnell 285 286 Swerikes Stadz-Lagh, s. 762, Dråpamål med Wilia, Cap. XI: 1, not b. Handskr. Nordin 332, UUB. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning, s. 257, Cap. XX, § 1. Nehrman-Ehrenstråhle, Inledning, s. 259 I., Cap. XX: 8. R 17:36. M 13:5. 282 285 286
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=