C3ÖaAN INGER IRl^lEr AK:MA?fsli:pr I qiflGMqiC .a...„ .::v'A..*:, .-..x-v '•;-v. it.,1 N .w/ji. ..v, vJ V .uU..! .!.k.<5.. r.,'>c. J « n' .1 .1'-RXJ' ^.J iL '■ W<. ii. El. 1. R.JV..L JlAV-J -!L . 'IP'!' ir A /A il. 1948 .•> ■ .;.•. .• : : -'^llgEr RÄ:rrsnisi'ORis:i<cTbibijotek: ;•- I. ■;- /■•: : ■n
i' ■- K -vvC/f^-w^N C' • . 'V • - v:v;..- y\ ^^.' '' »^ ‘ - J l‘ * \ • ^ ■ '•' • : 7 V V-^'’ ' , ■. ( I '-'ji /'i'' I V r- ~ N^/' , ■ VK".- - (r \ ■\ Y v.r> tv ‘>, ^K-;,dj' r *'' * ‘ I -V ^' 'i'’. 1 ' ' j, ' ♦ • ■ ■'^Hr-^:.^^ . "V.y.v--; \ . V>-\' • ^ \ ■ .V . I ', I l-' . I^'/'' "''i'rl''/ i' U • \ N •■\ . Nr /■ -. \> I I 1 -i / X'''\'V*. Vs''’\ ; p' . ( ■VjV '.vi';.' ■ ' ;)v'‘V 'vY-.vb,. n' ■:' _'V> ,'t"^ ). I ' ' i I \ i ;'f^- . >-'\r . -■ ' j-n' ■\ \'^' ■ r /r I •f i > / »_ M ,/| V' -'lS ’) '^-'''i -'v 'f c'- ■ v , ■ ^V', *- '-.*- ^I- ' " :r V ft • 1 t U ' A.r^ A 4 t I \ /■' (T ' “'t' -i. r ♦'v '/_•; .' 1- - ,.'' •. V. 1, p: Y • n A ' I •> /<>'' -f • t j ■'.■ I' ,V0;::r . ■ r, * vlv'^ • X V / •> ,':''^y. 'A . /* \V / .'A /' l'V -A.'. I' >. A jr ' ‘ ~ / ' W• •V ,^ , i'A' ■ ^ V* ev'' I •''Vv- ' . 1 7 d/' 1 vJ V V • •V. ! 'S !■•- v: é v^ ‘ l • \ V J ' I ^ ' /A. A-. / / ^.rV^A ^ • ' i ^ T \ ') i ‘ ^ ■YÅ' t "a' "i u V ■ t ' •,' •l'' ' '. \ r\ r V, I ^ I N ,/.V; t V I - \ A A 'V*|j ,' - '■'.v) V' -■'' ■ "" c.V ',< V : i'^'; - i I M ( ■ 'Mi I ■^ 'v ' / •Vi,. l 'A'- 'A 'nI;, A' / /; , 'V •'"'' '7'n y. e . V'' ■ V/' >■ '('■ \ ^ s: fM ' A S • -A ■'’••' ,1 17»' -, v > V ■' f-''.- I »■'»'.•Vva:-'';' W.I :' -'\ ''t'''' -' V ^ / i 'V ' . "L, V . ] / ' 1^1 vvv '■ " -1\' ■ /V -■ •'■'v '■ r\>> A,'i A -fr ■ ■;p::.>,'? - -'--V'v' ■ i i' -' Y -> A-!' M \n'-\ i V, v'''/ •"'^..'7 ''■'i' -I \'v 'v',’t'r -. '1' ' A-v;•> ' ' ' A , , ' /' J ^Y -v . A . / ^ A'- " y-\Mv'7;7.v7,^v<';■■ ; y',. ■..^. 7iv CAIA'AMa ’ 'sTV lvV'/; V . .; , ,‘1. <'K'Av >;.'■' /A f. i: » L ’ \ i: vA V \ I'/ ^ r ■ .■ . \ j ' ‘ '^ ' ./f ^ fh‘ I r» -vA' 'i\.' I - I' 1 V \ ''■• 'Si -'. ' N' ( V \ ' >"< A - / Y - >. ' -V'. ,.y^ ^' w! / r YYS 1 v •. Mrj’ 7V.>' » ^ ) j. 7 l* » A A:. , 7' / A '1 C v:; , V.,A r V 7,- A. ivA., >A ■• - , r-'Y. ■ 'iv\\j' '•'A' I ;ff , L . ' ' L'^rV . /X '^1 ■ . V 'I '-A ./ ' -r^ .« V ‘'A ' - " 4s I I K . I ^ >, x\„' .c 7' , i A JL^ i-'7 I ‘ rv ! "u' ' V' 1/^ '-. ( T t / >^, , V, V -V\.'''''■ ’ \ ''V >- V» \ ' Ä' '} -V . rV f- \ ( ‘ \ ,i. I ' '. Y' I •' I -r .» » S7 7 • /. si; - /•’•v \, ■j i i .' / . -T' Y r \ >■■ ' - \T •U• V- A K ■ -»A’ y7 > - r~ \ ; ' '. A.7VV; ^ , r y, ' V*' '■. V Av >' N V - V\v/ ;• i ( ^aAv"\i^ :' V ' ’ .vV-N ;>- v> ^'■;' ‘ ■>V .-\\ '<4 ^7 V -t V5- -7 . y’-) ?.) h'' ''" (', '.) A •"' '■ ),■;''■<■ > ' t,.-,-'',. 'V ^■''■',77 \ \ 7" / ' V ' V 7 ..< 7 • 'X' ''.'.; T v' if /. 'l ^'I.) , I M. aA,. M. .7A ' A ‘ Y ■''^ \ •■^1 .1 7 v ,0 fS / • \ '\r- ■ A -'’M' ■ S.7. 'i'.' SA'. 1;-. : •A V- ' I Y■ it * '. . yl-1 •/ ., ■ V .-.'■ M7,,'- ''M yA.: i ;V K \ ' y ,-* viA-v,-;-; 'H "' y ** ’ • - ■»• ( 3M -t, h' ✓ t * ■Nj 1' -'f . ''>X I V > i A !> 'v f V i '.Ax \/ pr 7;/ ■ Y \ f ■ ■• t'-v I -y - i I' I "S / - ' k ' >• \i -n'~ V ■' A''A ■ ✓ V V7 . 7. V / ■ ly ..... -, I . , ;'a .;:; YYii' •''.: 7v'‘: A7.-',77 aa -i'" ’Vv ' yjY ■/' A' :^^^'•: *,' .’/'' ..i- A \ Al ■' 7-77Ay-<. ■ > • } ■ ■V « ' .' v >\' ,.. .: .. \ \' -I V-' ' '. !■ • A'„ A-vN ^ '■ “ .^^v'yA,. Vi- ■ :> \:'\x '■• \y' AlV' ' ;'■?>>"/;'yA■''■■ ■ ' ^Ai,., ; --'Ay »V >vu .., >, v :AA^-^;.7VAy;-y ;yy,yy:(-a ' .■'■■ A' .yy\ ',. i _-v,-, 7'\'' , -V'v .i( ^7'' y. ■' Vn<'y:, AyA',: ; Av^^ 'f’-7 . ,Y.f-; ",,7y7‘;A7. ^ -. /. ■ ^ ' ' A * ^' .t 4 ^ 'A' vl''^, ■ I Av', i'Y // >7 'y/'' sil' fj'- . ' ■/r Ay's-.?' N. '' ,Av'•'7^V/^ ' VvV -"ANv yy, ,s^ \, l 1 A</' / I / I iV'- ( ■v s\ ■ is' > A '> i AI ; i> L'* f » ;• I ( 77 ■‘rV’' 7V;., <s 7 .7'! fr v-v i . I. '/ 'N S' (Y~ -'Y; :A^ r'. A A .\y • >j* / 'A,*;' i.- "*■ <1^ • 7 y''i< y” r. 1 /1,,' ■ 'y '>.s V ', / -V» s< ■ y , I ir.r i- A 1 ' t- VI -■'Tj ,y<-^ 1 ), ^ * )•;/. •'.< ,. < ' > '.-h r t f'A w V A V i/.r, y r' YA ''A/A,/ .. ,. I-1 7/ '1 t \7 ' I '( { x/Y i .y"'A' 1^ I tsfyA'- ' . »''.iaA )v. ■r r V \ r.<' x— ( I / j •'/ - 7 V . . , ^ Tv !>;V,o ; A k 1 11 .'N t , t A. i ! • ■ ' T' ^ I > .t » , ■/'i \ 1 rt \ I i ,.lY''-i\' 7w ; /(\ 'f. - . V '•, V :- ' t-i A C; V », I I .7v , - ■* ■ AA V'';, .' 'Il . ^ , <1- \ \ 'i- ' f'' Y-1 7W. .^1-0 ,7 I \ y *■.- A , T''- ' r A/'» ' ' ■'' L",”' > / • I ‘ ¥ l \ V /'V I" I > t-S'; . ^ y - V ^ t f * ■ yl,,"»' ' .. ' U'l • I l , ;/•> A’ A s.',' / V, \ . / -v X.*»' i \ ! \ Si <•' '. r- i i . r;J\ JAA,r‘Ai'\i' I.'' rx, .-. XI,,- \ I I , \ *• '■ ''IV ' J I '' 1 V y^s\' A L C.' V \ *1 ■>.' ' 1 > \ , I \ I ,s »V . 1 - ■" V . A V !•' \ . . t' . »f
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN
-i^*;. v-’ ^ , y < • -I r . 1 A •i I *- '■ V! ! 1 4 I i 1 kj I fl ■'r‘: ^ ■'f .•' j' ”i ■ •■ - -- - 1 f' '1 rf i‘. -i i > ; t 1 ■1 -4^ I r » -1 • I *r r; r-Ji V..<sj :• T- ;. • • ,-■. •» -r-iw-' C“->: - i . rivr ■ri m' -Xi ;v. I -,u ^ “ -i y '\ >%. ■ •' » •4 I r ; . -* .. -5 ,1, ■ ■ ■ t.' ' ; ' ■■' i'* • r" ;^ ■‘‘rr ' - ' ^ ’ ' • • ■ .JrlA-•'' /\ .1.;»■A'r.'fc ■■ - . 1 '. r- *■ v . 1 I N
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FEMTIONDE BANDET NERENIUS & SANTÉRUS FÖRLAG AB, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
' u. * 7 • ,* r* <' . 7'>-" T ♦ 't'- . . v I * 7: r \ « r* -r i\ •v- ? • -■ ‘ ) ; r n. t-V; / / S > % I* : % f « i. \ \ -IT- ,JI •^‘*1 .’-l »/ .'■P 'v ■ rs •*. J t I / •• 1- *. I 4 .1 ; ■t 4 . r>! 1 ■'-*? ». ■ ■ 4 '.i s f'- ♦ * ftr v-r. ^ *-<•. • *ij' *'• J . % ^1- . ; >*
Göran Inger ERKÄNNANDET I SVENSK PROCESSRÄTTSHISTORIA II 1614-1948 MIT EINER DEUTSCHEN ZUSAMMENFASSUNG LUND 1994
ISBN 91-85190-50-0 ISSN 0534-2716 ©Göran Inger och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1994 Den på titelbladet avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Innehållsförteckning Inledning och forskningsläge 1. Inledning 2. Forskningsläge 1. Erkännandet i den tysk-romerska rätten under 1600-talet och början av 1700-talet samt i den samtida humanistiska jurisprudensen 1.1. Bikt- och botinstitutets utveckling inom den ortodoxa lutherdomen samt senare fromhetsrörelser inom de icke-katolska länderna pä kontinenten 1.2. Den tyska civilprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen 1.3. Den tyska straffprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen 1.4. Erkännandet enligt företrädarna för den tysk-romerska rätten och för den humanistiska jurisprudensen 2. Erkännandet i svensk processrätt 1614—1734 2.1. Samhällsutvecklingen samt det kulturella och religiösa läget i Sverige 1614-1734 2.1.1. Samhällsutvecklingen 2.1.2. Det kulturella läget 2.1.3. Det religiösa läget 2.2. Det svenska domstolsväsendets och den svenska processens utveckling under tidsperioden 1614-1734 2.3. Receptionen av den legala bevisteorin 2.4. Erkännandet som bevismedel i svensk processrätt 1614—1734 2.4.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde 2.4.2. Rättsliga kvalitetskrav pä erkännandet samt rättsföljden av ett avgivet erkännande 2.4.2.1. Confessio iudicialis et confessio extraiudicialis 2.4.2.2. Confessio spontanea - erkännandet skall vara avgivet utan tväng eller svikligt förledande 2.4.2.3. Confessio contra se - erkännandet skall vara till confitentens nackdel 2.4.2.4. Processhabilitet och erkännande genom ställföreträdare 2.4.2.5. Möjligheten av att återta eller ändra ett avgivet erkännande 2.4.2.6. Appellationsmöjligheten efter avgivet erkännande 2.5. Sammanfattning av utvecklingen av erkännandet i svensk processrätt 1614-1734 1 1 6 11 11 13 15 16 28 28 28 29 31 43 52 81 81 93 94 99 110 111 118 119 120
VIII 3. Den fortsatta utvecklingen av erkännandet i den tyska processrätten 123 3.1. Det egna erkännandets och indiciernas värde som bevismedel enligt den tyska processrättsliga doktrinen och lagstiftningen under 1700-talets senare del och början av 1800-talet 3.1.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civilprocessen och i straffprocessen 3.1.1.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civilprocessen 3.1.1.2. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i straffprocessen 3.1.1.2.1. Rättsliga kvalitetskrav på erkännandet 133 3.1.1.2.2. Möjligheten att återta ett avgivet erkännande 123 125 126 131 135 3.1.1.2.3. Sammanfattning av erkännandets värde sombevismedel i straffprocessen 135 3.1.2. Indicierna sombevismedel 135 3.1.2.1. Definition och indelning av indicierna 3.1.2.2. Indiciernas beviskraft 3.1.3. Det egna erkännandets och indiciernas värde som bevismedel enligt den tyska lagstiftningen i början av 1800-talet 139 3.1.4. Olika medel att få för brott tilltalade personer att erkänna efter avskaffandet av tortyren. Institutet absolutio ab instantia 3.2. Den tyska civilprocessens utveckling under 1800-talet och början av 1900-talet 3.3. Den tyska straffprocessens utveckling under 1800-talet 3.3.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civilprocessen och i straffprocessen 3.3.1.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civilprocessen 3.3.1.2. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i straffprocessen 3.3.1.2.1. Rättsliga kvalitetskrav på erkännandet 167 3.3.1.2.2. Möjligheten att återta ett avgivet erkännande 136 137 143 151 152 158 159 164 169 3.3.1.2.3. Sammanfattning av erkännandets värde sombevismedel i straffprocessen 169 3.3.2. Indicierna sombevismedel 170 3.3.3. Vittnen sombevismedel 3.3.4. Sammanfattning av undersökningen av erkännandets, indiciernas och vittnenas värden som bevismedel enligt senare tysk 1800-talsdoktrin 170 171
IX 4. Erkännandet i svensk processrätt 1734-1809 4.1. Det politiska, kulturella och religiösa läget i Sverige 1734-1809 172 4.1.1. De politiska förhållandena och samhällsutvecklingen 4.1.2. Ideologiska och kulturella strömningar 4.1.3. Det religiösa läget 4.2. Det svenska domstolsväsendets och den svenska processens utveckling under tidsperioden 1734—1809 4.3. Receptionen av den legala bevisteorin 4.4. Erkännandets natur och funktion i svensk processrätt 17341809 4.4.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i den svenska processen 4.4.2. Rättsliga kvalitetskrav på erkännandet sombevismedel .... 195 4.4.2.1. Confessio iudicialis et confessio extraiudicialis .... 195 4.4.2.2. Laga ålder och erkännande genomställföreträdare 199 4.4.2.3. Confitenten skall vara vid sina sinnens fulla bruk 203 4.4.2.4. Confessio spontanea - erkännande utan tvång eller svikligt förledande 4.4.2.5. Confessio expressa — erkännandet skall vara uttryckligt 4.4.2.6. Confessio contra se — erkännandet skall vara till confitentens nackdel 4.4.2.7. Erkännandet skall vara sannolikt 4.4.3. Möjligheten av att återta eller ändra ett avgivet erkännande 219 4.4.4. Appellationsmöjligheten efter avgivet erkännande 4.5. Sammanfattning av utvecklingen av erkännandet i svensk processrätt 1734—1809 5. Erkännandet i svensk processrätt 1809-1948 5.1. Samhällsutvecklingen och det kulturella och religiösa läget i Sverige 1809-1948 5.1.1. Samhällsutvecklingen 5.1.2. Ideologiska och kulturella strömningar 5.1.3. Det religiösa läget 5.2. Det svenska domstolsväsendet och den svenska processens utveckling under tidsperioden 1809—1948. Övergången från det inkvisitoriska rättegångsförfarandet och den legala bevisprövningen till det ackusatoriska rättegångsförfarandet och den fria bevisprövningen 5.3. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde i svensk processrätt 1809-1948 5.3.1. Erkännandets natur, funktion och bevisvärde enligt lagförslag, lagstiftning, juridisk doktrin och rättspraxis 172 172 173 174 179 183 187 187 204 217 218 218 220 221 224 224 224 224 225 231 271 271
X 5.3.2. De rättsliga kvalitetskraven på erkännandet i civilprocessen och i straffprocessen under tidsperioden 1809—1948 5.3.2.1. Confessio iudicialis et confessio extraiudicialis .... 288 5.3.2.2. Laga ålder och erkännande genomställföreträdare 296 5.3.2.3. Confitenten skall vara vid sina sinnens fulla bruk 301 5.3.2.4. Confessio spontanea - erkännandet skall vara avgivet utan tvång eller svikligt förledande 5.3.2.5. Confessio expressa — erkännandet skall vara uttryckligt 5.3.2.6. Confessio contra se - erkännandet skall vara till confitentens nackdel 5.3.2.7. Erkännandet skall vara sannolikt 5.3.3. Möjligheten av att återtaga eller ändra ett avgivet erkännande 313 5.4. Sammanfattning av utvecklingen av institutet erkännande i svensk processrätt 1809-1948 Zusammenfassung Käll- och litteraturförteckning Förkortningar Personregister Sakregister 288 301 306 311 313 315 319 366 383 384 388
Förord Med föreliggande undersökning avslutar jag mitt forskningsprojekt angående erkännandet i svensk processrättshistoria. Jag har tidigare publicerat en studie rörande erkännandet frän medeltiden till 1614 samt resultatet av en specialundersökning rörande institutet »insättande pä bekännelse». Till grund för denna undersökning om erkännandets roll i svensk processrättshistoria 1614— 1948 ligger bl.a. ett omfattande studium av otryckt domstolsmaterial. Det är mig angeläget att fä tackaJanne Backlund, Thomas Jonsson, Ingemar Karlsson, Åsa Karlsson, Thomas Lindkvist och Örjan Simonson, vilka hjälpt mig med genomgängen av en del av detta handskriftsmaterial. Ett särskilt tack riktar jag i detta sammanhang till borgmästaren Frey Björlingson, som generöst delat med sig av de forskningsresultat, som han utvunnit ur Uppsala kämnärsrätts protokoll. För värdefull och stimulerande hjälp under utarbetandet av föreliggande arbete tackar jag min hustru Margret. Jag tackar ocksä professorn Hans-Heinrich Vogel, somöversatt sammanfattningen av mitt arbete, och professorn Rolf Nygren, som välvilligt tagit sig an mitt manuskript och sörjt för den tekniska bearbetningen av detsamma. I detta tack innesluts även Anders Nygren, som bistått mig vid överföringen av mitt manuskript till data. Vidare tackar jag personalen pä de arkiv och bibliotek, som jag har anlitat under de är jag arbetat med detta projekt, för visad stor vänlighet och välvilligt tillmötesgående. Slutligen tackar jag Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, i Stockholm för såväl forskningsbidrag som vänligheten att låta trycka och inta min undersökning i institutets serie Rättshistoriskt bibliotek. Uppsala i mars 1994 Göran Inger
V. \. i'. ■A .4I X i: -r\t' » 4 (• • 4 >v ci « ; *< ^7- .-r ■> -.c V W ( ') .4- * J 4 u • -•* V T >
Inledning och forskningsläge 1. Inledning I förra delen av min undersökning av erkännandet i svensk processrättshistoria, vari jag mot bakgrunden av den processuella utvecklingen i den romerskkanoniska och den tysk-romerska rätten undersökte erkännandeinstitutets utveckling framtill inrättandet av Svea hovrätt 1614,' kunde jag konstatera, att erkännandet kom att spela en betydelsefull roll i den högmedeltida kanoniska rätten. Erkännandets funktion och betydelse inom processrätten blev föremål för inträngande analys i samband med wotoriwm-begreppets utveckling inom den romersk-kanoniska rätten. TVotonhm-begreppet kom att inta en central ställning i diskussionen om hur man på ett enkelt och effektivt sätt skulle kunna komma till rätta med de mest påtagliga och uppenbara missförhållandena inom kyrkan och i samhällslivet. De brott, som var uppenbara, notoriska, kunde man avgöra snabbt och effektivt. Dekretisterna, dekretalisterna, glossatorerna och postglossatorerna eller de s.k. konsiliatorerna ägnade begreppet notorium stort intresse och sökte på olika sätt analysera och definiera detsamma. Härvidlag komcon/esszo-begreppet att bli ett av huvudbegreppen i den romersk-kanoniska processrätten. Confessio in iure utgjorde grund för ett notorium iuns och klassificerades av de medeltida rättslärde somett bevismedel av högsta värde, vilket medförde, att man dels kunde tillgripa ett summariskt processförfarande och dels kunde vägra appellation. Detta medförde i sin tur, att man vid domstolarna blev synnerligen angelägen att pressa framen bekännelse, confessio, ur den person, som var misstänkt och anklagad för brott. Denna iver att frampressa den anklagades confessio understöddes av dåtidens religiösa uppfattning av värdet och betydelsen av confessio för själens salighet. I samband med denna analys och definition av begreppet notorium började de medeltida rättslärde att med skolastisk iver systematisera de skilda arter av bevismedel, som kunde förekomma i en process. I tidens anda indelade man dem i logiska kategorier. Beviset, probatio, uppfattades som ett genus, vilket kunde indelas i ett flertal species, vilka i sin tur kunde indelas i underavdelningar. Dessa species graderades från den högsta, d.v.s. den mest fullgoda bevisarten, till den lägsta, den minst goda. Parallellt med denna graderade skala av bevisarter skapade man en hierarkisk processordning. De svåraste brottmålen fordrade ett bevis, som var plenissima, indubitata, luce meridiana clarior, ' G. Inj^er, Das Gcst.indnis in der schwedischen Prozessrechtsgeschichte. I. Bis 7.ur Griindung des Svea Hofgerichts 1614, 1976.
2 medan helt vanliga dispositiva civilmål kunde avgöras medelst probatio plena. I mindre viktiga mål kunde det för övrigt räcka med probationes semiplenae. Lägst ned på bevisskalan placerades indicierna. Denna gradering och aritmetiska beräkning av bevisvärdet hos de skilda arterna av bevis samt denna hierarkiska processordning intog en central ställning även i den senare romersk-kanoniska processrätten, vilket framgår av bl.a. de båda italienska 1500-talsrättslärde Josephus Mascardis och Jacobus Menochios arbeten. Inomvissa områden vidareutvecklade och fördjupade man de idéer, som de medeltida kanonisterna och legisterna hade framfört, men till största delen hopsummerade man resultaten av föregående rättslärdes arbeten och kom på så sätt att i någon mån bilda slutpunkten i en lång utvecklingskedja, och detta gällde icke minst begreppen notoriumoch confessio. Aven den processrättsliga litteraturen i Tyskland från slutet av medeltiden framtill mitten av 1600-talet visar prov på en stark påverkan från den romerskkanoniska rätten och då framför allt sådan den utvecklades i Italien. Detta kommer mycket tydligt fram, beträffande institutet erkännande. Med ytterst små förändringar övertar man kanonisternas och legisternas lärosatser. I förra delen av mitt arbete om erkännandet påpekade jag också, att denna romersk-kanoniska gradering och aritmetiska beräkning av bevisvärdet hos de skilda arterna av bevismedel utgjorde grunden för den legala bevisteorin, vilken utvecklades under medeltiden och vilken återfinns fullt utbildad hos Mascardi, hos vilken man även finner själva terminologin. Samtidigt med den legala bevisteorins utveckling infördes och utvecklades, framför allt genom Innocentius III, det inkvisitoriska processförfarandet i den kanoniska rätten, vilket innebar, att domaren själv å ämbetets vägnar ledde undersökningen och processen från början till slut. Domaren skulle härvid vinnlägga sig om att utforska och framleta sanningen. Genom inquisitio generails skulle han till en början undersöka om det uppkomna ryktet eller den privata anmälan om brott var sant och därefter, om så visade sig vara fallet, genominquisitio specialis, förhöra den anklagade inför rätta. Tillämpningen av den legala bevisteorin med den graderade bevisskalan och införandet av inkvisitionsprocessförfarandet medförde vissa problem för domarna framför allt i de brottmål, där domaren genom de framlagda bevisen själv kanske blivit i det närmaste övertygad omden anklagades skuld, men där han icke lyckats nå fram till fullt bevis. Domaren skulle nämligen enligt den legala bevisteorin döma icke i första hand enligt egen övertygelse utan enligt framlagda bevis, debet sententiamferre non secundum conscientiamsed secundum allegata. Fullt bevisat var bl.a. det brott, som var notoriskt, och till de fullständiga bevisen, probationes plenae, räknades bl.a. eget erkännande samt två samstämmiga vittnens utsagor. En vittnesutsaga räknades blott som halvt bevis. Enbart indicier kunde aldrig utgöra fullt bevis. Då det i de svåraste brottmålen, som ovan nämnts, fordrades bevis, som var
3 plenissimaey indubitatae, luce meridiana clariores, var det förklarligt att man med alla medel sökte få framett erkännande, omdet för övrigt förelåg mera än ett halvt bevis och domaren själv var benägen att tro, att den anklagade var skyldig. Så började man använda sig av tortyr för att frampressa ett erkännande, ehuru man tidigare understrukit, att erkännandet skulle vara spontant och frivilligt avgivet för att kunna ha något bevisvärde. År 1252 tillät Innocentius IV användandet av tortyr vid inkvisitionsdomstolarna. Lyckades man icke på något sätt få fram fullt bevis, kunde man icke förklara den anklagade skyldig mot hans eget nekande. Omdet var fråga om ett lindrigare brott, kunde man förelägga vederbörande att svärja en s.k. värjemålsed, iuramentumpurgatorium, d.v.s. han fick gå ed på att han var oskyldig. Han blev så frikänd. Detta tillät man däremot som regel icke i svårare brottmål. I sådana mål förelåg risk för att den anklagade i så fall gjorde sig skyldig till mened och därmed riskerade sin själs salighet. Om det i ett svårare brottmål förelåg mera än halvt bevis, kunde man ställa målet på framtiden, vilket innebar, att man icke slutligt avgjorde målet utan uppsköt avgörandet på framtiden för att, omnya bevis skulle framkomma, ånyo uppta målet till behandling och avgörande. Anklagelsetillståndet perpetuerades alltså. Detta sätt att handlägga ett mål finner man redan i Liber extra, som Gregorius IX lät utge 1234.^ På 1500-talet finner man så bl.a. hos den italienske rättslärde Giulio Claro (Julius Clarus) (1525-1575) den terminologi, somsedermera komatt användas vid ett dylikt handläggande av mål, nämligen absolutio stantibus rebus eller absolutio stantibus rebus prout stant? Under de följande århundradena kom man att använda även uttrycket absolutio ab instantia. Sålunda möter man denna sistnämnda terminologi hos J. Brunnemann, A. Matthaeus, C. F. Harprecht, J. C. von Quistorp och G. A. Kleinschrod, liksom även hos de rättslärde under 1800-talet.^ Mot denna processuella utveckling i den romersk-kanoniska och tyskromerska rätten undersökte jag i mitt tidigare här nämnda arbete erkännandet i den svenska processrätten fram till inrättandet av Svea hovrätt 1614. Jag kunde härvid konstatera, att notorium-hegreppex. spelade en viktig roll i den svenska medeltida processrätten redan under landskapslagarnas tid, d.v.s. före 1300talets mitt, emedan ett brott som var uppenbart snabbt kunde avgöras och ' X,2, 1, 15. ^ Julius Clarus, Liber V', Sent., Practica criminal., quaestio 62, n:o 2. G. Claro, Opera omnia, 1572; J. Brunnemann, Tractatus juridicus de inqvisitionis processu, 1679, s. 97, Cap. VIII, mem. II, num. 3. A. Matthaeus, De criminibus ad lib. XLVII et XLVIII Dig. commentarivs, 1644, comm. ad lib 48, tit. 17, c.2; Chr. F. Harprecht, De absolutio ab instantia, 1747; Chr. von Quistorp, Grundsätze des deutschen Peinlichen Rechts, II, 1796, s. 420 ff; G. A. Kleinschrod, Abhandlungen aus dem peinlichen Rechte und peinlichen Processe, I, 1797, s. 165 ff.; C. J. A. Mittermaier, Die Lehre vom Beweise im deutschen Strafprozesse . . ., 1837, s. 469; G. Inger, Institutet »insättande på bekännelse» i svensk processrättshistoria, 1976, s. 13 f.
4 straffet omedelbart verkställas. Ombrottet var uppenbart förekomsom regel icke någon appellationsmöjlighet. Det svenska rzofori^m-begreppet var emellertid vidare än det romersk-kanoniska. Gemensamt för dem båda var dock bl.a. att man uppfattade det egna erkännandet inför rätta såsomett bevis, vilket gjorde ett brott notoriskt. I fråga om det egna erkännandet kunde jag fastslå, att detta hade en mycket begränsad betydelse för den äldre svenska processformen, edgärdsmannaprocessen, medan det för den senare processformen, nämndprocessen, med dess materiella bevisprövning komatt spela en betydligt större roll. Totalt sett synes emellertid erkännandet icke ha spelat någon särskilt stor roll i landskapslagarnas processrätt, trots att det egna erkännandet, såsom nämnts, skapade notorietet. Det är endast på några punkter och i vissa lagar, såsom Ostgötalagen, erkännandet även under denna tid intar en mera central ställning beroende just på ett starkare inflytande från den romersk-kanoniska rätten. Helt annorlunda förhöll det sig med erkännandets funktion och betydelse inomdet kyrkliga biktoch botinstitutet, där man tillämpade den kanoniska lagens regler redan under landskapslagarnas tid. I senmedeltida svensk lagstiftning och rättspraxis kom erkännandet att tillmätas större betydelse, stundom helt i överensstämmelse med den romerskkanoniska rätten, och detta icke blott vid de andliga domstolarna och inomdet kyrkliga bikt- och botinstitutet utan i några fall även vid de världsliga domstolarna. Man finner där en värdering av bevisningen genom erkännande och vittnen, som tyder på ett ökat inflytande från den romersk-kanoniska rätten och förebådar receptionen av den legala bevisteorin. Det är också typiskt, att man i samband med denna begynnande reception av den legala bevisteorin i viss utsträckning började tillgripa tortyr för att pressa framett erkännande. Trots dessa tecken på en begynnande reception av den legala bevisteorin och en därmed följande starkare betoning av erkännandets betydelse måste man säga, att erkännandet även i den senmedeltida svenska processen, bortsett från den rent kyrkliga, icke på långt när spelade samma centrala roll som inomden samtida romersk-kanoniska rätten. Edgärdsmannaprocessen tillämpades alltjämt i stor utsträckning. Under 1500-talet kom nämndprocessen med dess materiella bevisprövning till allt större användning, och samtidigt tilltog receptionen av den legala bevisteorin. Denna utvecklingstendens gör sig starkast gällande vid rådhusrätten i Stockholm, medan man vid häradsrätterna ute i landet icke var lika benägen att övergå till nämndprocess och recipiera den legala bevisteorin. Ett indiciumpå den tilltagande receptionen av den legala bevisteorin och den med denna teori förbundna strävan att i tveksamma fall pressa framett erkännande för att på så sätt erhålla fullt bevis är de många uppgifter i källmaterialet från 1500-talet, som tyder på användning av tortyr och territion även vid svenska domstolar.
5 Inflytandet från den tysk-romerska rätten blir ännu mera påtagligt i de lagförslag, som framlades i början av 1600-talet, vilka bl.a. innehåller förslag om införandet av bestämmelser omanvändande av tortyr. Ett ytterligare indicium på denna reception av tysk-romersk rätt utgör de brottmål, där man i brist på fullständigt bevis ställde målen och de anklagade under Guds dom, d.v.s. tillämpade institutet absolutio ab instantia och ställde målen på framtiden, varvid man i några fall lät den anklagade förbli fängslad i hopp omatt erkännandet på så sätt skulle mogna fram. Däremot förde man i den svenska doktrinen icke någon ingående diskussion om eller åstadkom någon principiell framställning av begreppet notoriumeller begreppet erkännande sombevismedel. I föreliggande andra del av min undersökning av erkännandet i svensk processrättshistoria har jag för avsikt att följa utvecklingen av detta institut fram till ikraftträdandet av den nu gällande rättegångsbalken, d.v.s. fram till 1948. Liksom i min förra undersökning skall jag härvid undersöka förutom lagar, lagförslag, kungliga förordningar och rättspraxis även samtida doktrin, influenser från utländsk rätt samt påverkan från olika ideologiska strömningar. I ett första avsnitt ämnar jag undersöka institutet erkännande i den tyskromerska rätten under 1600-talet och början av 1700-talet samt i den samtida humanistiska jurisprudensen. Mot denna bakgrund skall jag söka teckna utvecklingen av erkännandet i svensk processrätt fram till 1734, då man i Sverige avskaffade de alltsedan medeltiden gällande lands- och stadslagarna och införde en gemensam lag för både städer och landsbygd. Tidsperioden 16141734 är processrättshistoriskt intressant ur flera synpunkter bl.a. därför att det genom inrättandet av Svea hovrätt i Stockholm 1614 och strax därefter med Svea hovrätt likställda hovrätter i Åbo, Dorpat och Jönköping skapades en fast instansordning, en juridiskt högt kvalificerad domarkår och en instans, som övervakade rättstillämpningen vid underrätterna. Under denna tidsperiod recipierade man också successivt den legala bevisteorin. Tidsperioden 1614-1734 är av stort intresse även så tillvida somden svenska kulturella utvecklingen inklusive den rättsvetenskapliga då för första gången nådde en nivå jämförbar med den samtida utländska. Politiskt sett utvecklades Sverige till en stormakt i Europa med livliga förbindelser med övriga europeiska länder, vilket helt naturligt satte sina spår även i den samtida svenska rättsvetenskapen. I ett tredje avsnitt kommer jag att behandla erkännandet i den tyska processrätten under 1700- och 1800-talen samt början av 1900-talet. Den kontinentala utvecklingen påverkade nämligen den svenska rättsutvecklingen även under dessa århundraden. I de avslutande kapitlen skall jag undersöka erkännandet i svensk processrätt under 1700-talet respektive 1800- och 1900-talen framtill 1948. Det synes mig naturligt att behandla 1700-talsutvecklingen för sig och utvecklingen under
6 1800- och 1900-talen för sig. 1700-talet innebar för processrättens del inga större förändringar. I doktrin och rättspraxis sökte man kommentera respektive tillämpa bestämmelserna i 1734 års lag. Under 1800-talet däremot gjorde sig nya idéer gällande. Man började i allt större utsträckning ifrågasätta den dittillsvarande svenska processrättens utformning, och det framfördes en allt starkare kritik av den legala bevisteorin. Jag har för avsikt att undersöka, vilken ståndpunkt den juridiska doktrinens företrädare intog i fråga om processrättens reformering samt deras inställning till den legala respektive fria bevisprövningen. Vidare ämnar jag granska de lagförslag som lades fram rörande processrättens utformning. I samband härmed är det naturligtvis av största intresse att notera den kritiska granskning, som dessa lagförslag utsattes för. Genomatt undersöka domstolsmaterial från olika delar av Sverige och från såväl underrätter somöverrätter skall jag försöka visa i vad mån man i rättspraxis tillämpade den legala bevisteorins principer samt när och i vilken utsträckning man började övergå till att tillämpa den fria bevisprövningens principer. I samband härmed kommer frågan att aktualiseras om det egna erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civil- och straffprocessen vid tillämpningen av fri bevisprövning. 2. Forskningsläget Då det egna erkännandet enligt den legala bevisteorin värderades som fullt bevis, är det naturligt att erkännandet kom att inta en central plats i den processuella doktrinen, så länge man tillämpade den legala bevisteorins principer, medan man knappast hade någon anledning till några vidlyftigare utläggningar omerkännandets natur, funktion och bevisvärde, när man övergick till den fria bevisprövningen och det egna erkännandet blev ett av många bevismedel. I min tidigare undersökning av erkännandet konstaterade jag, att i den processrättsliga litteraturen i Tyskland från slutet av medeltiden fram till mitten av 1600-talet, vilken litteratur visade stark påverkan från den romersk-kanoniska rätten, begreppet confessio intog en central ställning på grund av sin processuella betydelse. Under 1600-talet och början av 1700-talet ägnades bevisrätten stort intresse av bl.a. flera nederländska rättsvetenskapsmän, vilkas arbeten kom att utöva stort inflytande på den allmäneuropeiska rättsutvecklingen. Dessa vetenskapsmän, av vilka jag funnit anledning att särskilt uppmärksamma Antonius Matthaeus, och vilka var påverkade av såväl den romersk-kanoniska och tyskromerska rätten, mos italicus, som av den humanistiska jurisprudensen, mos gallicus, behandlade helt naturligt även bevismedlet erkännande. Andra rättsvetenskapsmän, som under denna tidsperiod ägnade bevisrätten och därmed även erkännandet stort intresse, var Johannes Gottlieb Heineccius, Wolfgang AdamLauterbach och Georg AdamStruve.
7 Av största intresse vid en undersökning av erkiinnandet är också de vetenskapsmän, som under 1600- och 1700-talen kritiserade användandet av tortyr för frampressandet av ett erkännande. Betydelsefulla insatser gjordes av hriecfrich von Spee, Justus Oldekop, Johannes Brunnemann och Christian Thomasius. Bevisrätten som sådan och därmed även erkännandet kom att inta en central plats även i den svenska doktrinen på 1600- och 1700-talen. Bland de juridiska verk, som behandlade dessa ämnen, kan nämnas Johannes Loccenius’ Synopsis juris publici et privati, ad statum et leges regni Sveciae accomodata och de dissertationer över processrättsliga ämnen, som lades fram under Loccenius’ presidium,^ vidare Clas Rålambs Observationes Juris Practicae. Thet är / Äthskillige Påminnelser vthi Rättegångs Saker, Claudius Kloots Then Swenska Lagfarenheetz Spegel och Processus Criminalis, ad Jus & Forum Svecicum potissimumaptatus, Joannes Reftelius’ Dictata circumProcessum luris in Foris Sveogothicis, Andreas Swanwalls dissertation Arma forensia, seu probationibus, som lades fram under Olaus Åkermans presidium, Petrus Castovius’ Föreläsningar öfver Lands-lagen och Processus judicialis eller Tingmåla-Rätt, de processrättsliga dissertationer, som lades fram under Carolus Lundius,^ Daniel S. Solanders,^ Johannes Eric Ficks** och Anders Hernberghs'* presidier, och så de många processrättsliga arbeten som David Nehrman-Ehrenstråhle författade. Nehrman-Ehrenstråhle var den främste företrädaren för den svenska juridiska doktrinen under 1700-talet. Av hans verk kan nämnas Inledning Til Then Swenska Processum Civilem, Efter Sweriges Rikes Äldre och Nyare Stadgar, Inledning til Then Swenska Processum Criminalem, Then Swenska Jurisprudentia Civilis Efter Sweriges Rikes år 1734 Antagna Lag Förbättrad och Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem efter Sweriges Rikes Lag och Stadgar. Av övriga företrädare för den svenska juridiska doktrinen, vilkas arbeten är av stort intresse för studiet av bevisrätten och bevismedlet erkännande, kan nämnas Matthias Calonius, Lars Tengwall och Jakob Albrekt Fhntberg. Om dessa rättsvetenskapsmän och deras juridiska arbeten kan sägas att de visar, att man i Sverige var starkt påverkad av den romersk-kanoniska och den Ex.: Abrahamus Joh. Schroderus, De Actionibus, 1636, och Johannes Stälhansk, De Crimine Laesae Ma)estatis, 1638. ^ Ex.: Johannes Hiohlman, De testibus, 1708. ^ Ex.: Carolus Eridericus Möller, De probatione, speciatim duorum testium, in actione curiale. 1739. ** Ex.: Johannes Sundblad, De probationibus per instrumenta, 1752, och Johannes J. Drysén, De probatione artificiale, 1756. ’ Ex.: Andreas Eredricus Elumblcs, Andreas Wahlrots, Franciscus Julius Leches och Andreas Joh. Wasclls dissertationer De probatione per testes, 1780-81, Adamus Wallquists, Joh. Wilh. Löwenmarks och Daniel Svedells dissertationer De probatione per juramenta, 1781, och Johannes Eredericus Elfstrand, De confessione propria, 1783.
8 tysk-romerska rätten men att samtidigt flera av de svenska rättsvetenskapsmännen hade låtit sig påverkas av den humanistiska jurisprudensen. Intressanta är också de försök, som rättsvetenskapsmännen gjorde, att sammanföra den inhemska svenska rätten med den utländska och förklara att de båda rättssystemen överensstämde med varandra. Under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet blev hela bevisrätten och därmed även det egna erkännandet samt indiciernas värde och betydelse som bevismedel i civil- respektive straffprocessen föremål för ingående analys av ett antal tyska rättsvetenskapsmän såsom Justus Claproth, Johann Christian von Quistorp, Nicolaus Thaddäus von Gönner, Karl von Grolman, Johann Wilhelmvon Tevenar, Anselmvon Feuerbach, Carl Josef Anton Mittermaier, Carl August Tittmann, Gallus Aloys Kaspar Kleinschrod och Moritz August von Bethmann-Hollweg. Då man fortfarande höll fast vid den legala bevisteorins principer blev även den frågan föremål för rättsvetenskapsmännens intresse, på vilket sätt man skulle kunna få framett erkännande i en brottmålsprocess, när man icke längre fick använda sig av tortyr. Med den tyska civilprocessens reformering under 1800-talet och införandet av ackusatorisk processföring och fri bevisprövning i den tyska straffprocessen blev icke blott processrätten som sådan föremål för ingående och omfattande analys utan även bevisrätten och därmed också erkännandet. Sålunda behandlade de båda rättsvetenskapsmännen Heinrich Giesker och Emil Schauberg under 1860-talets senare del det egna erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civil- respektive straffprocessen, och i slutet av 1800-talet blev erkännandets funktion i civilprocessen föremål för en skarpsinnig och ytterst betydelsefull analys av de två framstående rättsvetenskapsmännenJulius Wilhelm Planck och Oskar Biilow, vilken analys kom att ligga till grund för senare framställningar och undersökningar under 1900-talet. Erkännandets natur och bevisvärde inomstraffprocessen behandlades också av flera framstående rättsvetenskapsmän under 1800-talets senare hälft. Som exempel kan nämnas, förutomde ovannämnda Giesker och Schauberg, H. A. Zachariae, Julius Glaser och August von Kries. Liksom på kontinenten men med en viss tidsmässig fördröjning infördes även i Sverige under tidsperioden 1809—1948 såväl ackusatorisk processföring som fri bevisprövning, vilket givetvis kom att påverka synen på erkännandets natur och funktion i civil- och straffprocessen samt uppskattningen av erkännandets värde sombevismedel. Kraven på en reformering av den svenska processrätten och framlagda lagförslag utlöste en tidvis livlig debatt och inspirerade till flera skarpsinniga och inträngande processrättsliga arbeten. Betydande insatser utfördes t.ex. av Olof Zenius och Johan Gabriel Richert, som båda ingick i 1811 års lagkommitté. Den förstnämnde översatte till svenska von Feuerbachs bayerska strafflag. Om
9 Richerts insatser kan sägas, att han, somvar påverkad av fransk rätt och liberalismens idéer, snart blev lagkommitténs verklige ledare och gick i bräschen för en reformering av processrätten. Lagkommitténs förslag till ny civillag och ny kriminallag var utomordentligt betydelsefulla arbeten, i vilka kommittén under hänvisning till utländsk rätt föreslog införandet av ackusatorisk processföring och fri bevisprövning. Det konservativa motståndet mot en reformering av processrätten var emellertid för starkt, när lagförslagen lades fram, varför det då icke kunde genomföras några lagändringar. Medan kampen mellan reformivrarna och de konservativa alltjämt pågick, informerades de svenska juristerna genom Carl Schmidts »Juridiskt Arkif» om utländsk rätt, och vid Uppsala universitet bearbetades och analyserades bevisrätten av professorn Johan Christopher Lindblad och hans lärjungar.En av hans lärjungar, Johan Christian Kreiiger, fortsatte senare att bearbeta bevisrätten och gav ut ett par betydande arbeten »OmIndirect Bevisning» och »Försök till framställning af den svenska bevisningsrätten». Dessutom publicerade han några artiklar rörande bevisrätten i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, som gavs ut av ledamoten av Högsta domstolen, Christian Naumann, vilken sistnämnde själv bidrog med flera ytterst informativa artiklar ombevisrätt i sin tidskrift. När det mot slutet av 1800-talet åter blev aktuellt att revidera 1734 års lag, inklusive processrätten, framlade A. E. WilhelmUppström och Ivar Afzelius några utomordentligt intressanta och informativa utredningar rörande såväl svensk som utländsk processrätt. Av intresse för denna undersökning rörande erkännandet i svensk processrätt är givetvis även de betänkanden och lagförslag rörande rättegångsväsendet som lades fram i slutet av 1800-talet liksom även riksdagsdebatterna i anledning av de framlagda propositionerna. De processrättsliga frågorna var föremål för stort intresse och mycken debatt ända fram till antagandet av 1942 års rättegångsbalk, som trädde i kraft 1948. Av företrädarna för den juridiska doktrinen omkring sekelskiftet 1800-1900 och i början av 1900-talet bör nämnas professorn i processrätt vid Uppsala universitet, sedermera justitierådet och universitetskanslern Ernst Trygger och den något senare verkande professorn i processrätt vid Lunds universitet Ernst A. Kallenberg, vilken senare var den ledande personligheten på processrättens område under flera decennier. Båda dessa forskare gjorde betydande insatser på bevisrättens område. Man kan med fog säga, att erkännandet aldrig tidigare kommit att stå så i forskningens centrumsomunder 1800- och 1900-talen. Icke Ex.: J. C. Lindblad och Fritz Lang, Afhandlingar i Svenska Rättegängs-Läran, 1. Om Eget Erkännande i Civila och Criminella mål, och den lagliga verkan deraf, 1 Delen, 1838; C. J. Lindblad och J. O. Leffler, Alhandlingar i Svenska Rättegångs-Läran, 1. Om Eget Erkännande i Civila och Criminella mål, och den lagliga verkan deraf, 2 Delen, 1838; J. C. Lindblad och J. C. Kreiiger, Dc probatione causarum judiciali in genere nec non de probatione causarum indirecta, P. 1, 1842; J. C. Lindblad och N. J. Lychou, De probatione causarum judiciali in genere nec non de probatione causarum indirecta, P. II, 1842.
10 minst gäller detta erkännandets natur, funktion och bevisvärde inomcivilprocessen. En utomordentlig insats härvidlag utförde E. A. Kallenberg. Av stort vetenskapligt värde var även Processkommissionens betänkande 1926 angående rättegångsväsendets ombildning Efter antagandet av 1942 års rättegångsbalk har bevisrätten ägnats stort intresse och inträngande analys av professorn i processrätt vid Uppsala universitet Per Olof Ekelöf och hans lärjungar. Bortsett från historiska tillbakablickar har helt naturligt icke erkännandet som sådant blivit mera ingående behandlat, då dessa senare processrättsliga arbeten tillkommit efter införandet av den fna bevisprövningen. Rättshistoriskt har erkännandet behandlats av bl.a. Uppström, Afzelius och Processkommissionen. Vad man som regel saknar i såväl äldre som nyare processrättslig litteratur med rättshistoriska tillbakablickar är en mera omfattande genomgång av domstolsmaterialet, som kan utvisa, hur man i rättspraxis vid domstolarna uppfattade erkännandets natur, funktion och bevisvärde i civil- och straffprocess i äldre tid och i samband därmed i vad mån man tillämpade den legala eller den fria bevisprövningens principer.
1. Erkännandet i den tysk-romerska rätten under 1600-talet och början av 1700-talet samt i den samtida humanistiska jurisprudensen I förra delen av mitt arbete omerkännandet i romersk-kanonisk, tysk-romersk och svensk processrättshistoria framhöll jag, att utvecklingen av detta rättsinstitut påverkades av samtida religiösa synsätt samt av den samtida processrättens utveckling. Sak samma torde vara förhållandet även i fråga om erkännandets utveckling under 1600- och 1700-talen. Därför skall )ag även i denna del av mmundersökning till en början undersöka omsamtidens religiösa rörelser kan ha utövat något inflytande på erkännandets utveckling och därefter redogöra för processrättens utformning på kontinenten under samma tidsperiod. Först därefter ämnar jag undersöka erkännandet i den tysk-romerska rätten och i den humanistiska jurisprudensen. Med tanke på Sveriges livliga förbindelser under 1600-talet med framför allt de stater och områden, där den lutherska kristendomen var förhärskande, är det naturligt att bikt- och botinstitutets utveckling inomden samtida lutherska ortodoxin står i centrumför vårt intresse. Har den religiösa syn, som låg till grund för bikt- och botinstitutets utveckling, även påverkat erkännandets utveckling? 1.1. Bikt- och botinstitutets utveckling inomden ortodoxa lutherdomen samt senare fromhetsrörelser inomde icke-katolska länderna på kontinenten Utan tvekan kom den lutherska ortodoxin liksom den tidigare lutherdomen att lägga stor vikt vid skriftermål och avlösning inför prästen såsom förberedelse för nattvardsgång. Man gick härvidlag till och med så långt, att man införde bikttvång, vilket i sin tur medförde en mekanisering av bikten.' Det blev icke längre fråga om en personlig bekännelse av synden. Det räckte med att man läste upp en formulerad biktbön inför en församlingspräst, för att man skulle få ' J. A. Carlsson Carlbo, Bikten i den lutherska kyrkan, 1932, s. 134; M. E. Björkman, Själav.trd och församlingsvård, 1941, s. 244; G. L. Collinder, Omdet Evangeliskt-Lutherska Skriftermålet, 1865, s. 85 f.
12 avlösning. Bikten blev ett opus operatum, och prästerna komatt betraktas som ensamma innehavare av nyckelmakten, postestas claviumr Det som för denna undersökning torde vara av allra största betydelse var emellertid den stränga kyrkotukt, som utvecklades under ortodoxin i de länder, där lutherdomen var den rådande konfessionen. Härvidlag växte det fram en intimsamverkan mellan statliga och kyrkliga myndigheter,-' och avlösningen förknippades med utståendet av kroppsliga straff. Såväl kyrkliga somstatliga domstolar kunde alltså utdöma kyrkliga straff för begångna synder och brott, och utståendet av dessa straff var ett villkor för att få avlösning. Man kan väl tänka sig, att den omnämnda mekaniseringen av bikt- och botinstitutet påverkade uppfattningen av erkännandet inomprocessrätten i negativ riktning, då man icke tog bekännelsen av synden med tillräckligt allvar, men samtidigt bör den stränga kyrkotukt, som såväl kyrkliga som statliga myndigheter försökte upprätthålla, ha bidragit till att understryka vikten och värdet av erkännandet även inomprocessrätten. Under 1600-talets andra hälft började en viss kritik mot det gällande bikttvånget och den mekaniska privatbikten att göra sig gällande.'* Denna kritik slog rot i de pietistiska fromhetskretsarna i slutet av 1600-talet. Pietisterna opponerade sig mot all vanekristendom, mot den ortodoxa kyrkans överbetoning av renlärighet, observans och kylig intellektualism och verkade för en innerligare, mera personlig kristendom, grundad på personlig upplevelse av tron. I Brandenburg fick denna kritik av rådande förhållanden den effekten, att kurfursten 1698 utfärdade en bestämmelse, varigenom bikttvånget avskaffades och frivillig bikt infördes. Dock skulle en botpredikan hållas varje lördagseftermiddag. Den som icke gick till biktstolen skulle anmäla sig hos pastorn veckan före nattvardssöndagen. Upphävandet av bikttvånget fick till följd att den enskilda bikten förföll och mot slutet av 1700-talet infördes den allmänna bikten. Till denna förändring bidrog då även rationalismen. Även om pietismen och herrnhutismen opponerade sig mot ortodoxins vanekristendom, inklusive den mekaniska enskilda bikten inom bikttvångets ramar, så bidrog naturligtvis dessa fromhetsrörelsers krav på personlig avgörelse och ärlig fromhet till att understryka erkännandets betydelse inom processrättens ram. ’ Se härtill bl.a. R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan, 1949, s. 35 ff. ^ H. Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611—1636, 1939, s. 220; Th. Kliefoth, Liturgische Abhandlungen, II. Die Beichte und Absolution, 1856, s. 423 ff. ■' Carlbo, Bikten, s. 135 f; Kliefoth, Liturgische Abh. II., s. 475 ff.
13 1.2. Den tyska civilprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen Den tyska civilprocessen hade med receptionen under medeltiden av den romerska rätten blivit starkt påverkad av den italiensk-kanoniska processrätten.^ Med framför allt den kanoniska rätten infördes det skriftliga och hemliga processförfarandet i tysk civilprocess, som stod i skarp motsättning till tidigare gällande muntlighets- och offentlighetsprinciper. Det skriftliga processförfarandet förde i sin tur med sig, att rättegångarna drog ut på tiden, blev kostsamma och fordrade advokathjälp. Det skriftliga processförfarandet stadfästes i de Kammergerichtsordnungen, somutfärdades i slutet av 1400-talet och under 1500-talet, och blev därefter vanligt även vid flertalet lägre domstolar. De viktigaste grundsatserna i den kammarrättsliga processen var förutom det skriftliga processförfarandet förhandlingsmaximen, som innebar, att parterna själva bestämde över processmaterialet och processen, samt det s.k. artikulerade förfarandet, vilket innebar, att parternas inlägg skulle uppdelas och formuleras i bestämda punkter, artiklar eller positioner. Den kammarrättsliga processen eller, som den även kallades, Kameralprozefi, trängde icke igenomöverallt. I Sachsen utvecklades under 1500- och 1600-talen ett civilprocessförfarande, som i väsentliga delar grundade sig på äldre sachsisk rätt. Detta processförfarande reglerades framför allt genom de Kursächsische Konstitutionen av år 1572 och ProzeE- und Gerichtsordnung des Kurfursten Johann Georg I 28/7 1622. Kännetecknande för denna sachsiska processordning var bl.a., att den icke föreskrev något artikelförfarande samt att den delade upp processförfarandet i två avsnitt, påståenden och bevis. En självständig bevisdom, Beweisurteil, Beweisinterlokut, avslutade första avsnittet, varvid man sammanställde de fakta, som borde bevisas, reglerade bevisbördan och fastställde tidsfrist för inkommande med bevis för den part, som ålades bevisbördan. För påståendena och bevisen gällde den s.k. eventualmaximen, som innebar, att käranden var skyldig att på en gång framställa alla sina angreppsmedel, medan svaranden var skyldig att sedan på en gång presentera sina försvarsmedel. Det sachsiska processförfarandet kom genom riksdagsbeslutet 1654, Jiingster Reichsabschied von 1654, att till väsentliga delar användas vid Reichskammergericht, vilket i sm tur medförde att man avskaffade artikel- eller positionalförfarandet. Ur detta utvecklades sedermera der gemeine Prozejl. Denna utgjorde en blandformav de båda tidigare processformerna. Den upptog inget artikel- eller Denna framställning av den tyska civilprocessens utveckling under 1600- och 1700-talen grundar sig framför allt på H. Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte, II. 1966, s. 456 ff.; H. Fehr, Deutsche Rechtsgeschichte, 1925, s. 298 ff.; O. Jauernig, Zivilprozefirecht, 1977, s. 308 ff.; F. Stein; Die Reform des Zivilprozesses, 1922; G. Walter, Freie Beweiswiirdigung, 1979, s. 75 ff.; H.-U. F.ngel, Beweisinterlokut und Beweisbeschlufi imZivilprozefi, 1992.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=