80 att böta med skola slita ris för tingshusdörren och förvisas häradet där de bo».^’ En variant, också den vanlig, löd: »Horkonor och tjuvar som hava något att böta med skola arbeta för det övriga, men de som intet hava, ej heller förmå arbeta, skola slita ris vid kåken och förvisas häradet där de boendes äro».^^ Landslagens föreskrift, f ö upprepad i Domarereglerna »den icke haver fä, han böte med kropp»,innebar ursprungligen, att den som inte kunde betala med pengar skulle betala med kroppsligt arbete, »ett år för varje mark, först för målsäganden, sedan för konungen».Så blev det emellertid sällan i praktiken; oftast var det med risslitande vid kåken sompenningböterna blev ersatta. Också här fanns det grader. Värst var att »kåkstrykas» eller »kåkstupas», dvs piskas av den föraktade bödeln och besudlas av hans beröring. För den som piskades var det inte likgiltigt vem som höll i riset även omsmärtan var densamma; den som hanterats av bödeln var märkt och förnedrad. När Per Brahe 1641 besökte Göta Hovrätt påtalade han »det kåkstupande somsker med någre krigsmäns hustrur och andra» och syftade då i första hand på de hemmavarande knekthustrur som dömts för horsbrott men inte kunnat betala sina böter utan tvingats att ta emot slagen från bödelns ris vid kåken. Detta, konstaterade Brahe, drabbade inte bara kvinnan själv, utan också hennes barn; de blev föraktade för att deras mor »varit under bödelshänder» och det kunde också leda till att knektarna inte ville ta sina hustrur tillbaka när de komhemigen från fiendeland. Man borde försöka hitta möjligheter att låta dessa kvinnor arbeta för sina böter i stället, en tanke som i praktiken emellertid strandade på att sådana möjligheter ofta saknades. Fruktan för att besmittas med skamgenombödelns beröring var djupt rotad, liksomuppfattningen att ingen stod lägre på den sociala rangskalan än bödeln, inte ens den somtvingades betala sina böter med rygghuden. Karl XII befallde i en förordning från 1699 att bödeln »bör för ärlig anses lika med annat folk», hans »ämbete» var viktigt och nödvändigt och han borde därför inte »från annat ärligt folks umgänge och gemenskap vara avstängd.»^^ Även i 1734 års lag gjordes försök att höja bödelns status, »ej må hans ämbete för nesligt hållas» hette det där i straffbalkens fjärde kapitel, men hans utanförskap har sannolikt varken kungliga förordningar eller lagparagrafer kunnat förändra. Han förblev avskydd och föraktad och för dem som stod bundna vid spöpålen förvärrades plågorna, när det var han som höll i riset. Dessa grader i risslitandet markerade hovrätten i sina domar genom att t ex ange att vederbörande skulle »hudstrykas med ris dock icke av bödelen». 11 maj 1636 och ett stort antal andra. 25.6.1640 och ett stort antal andra. Olavus Petri 1925 s 116. Holmbäck-Wessén 1962 s 166. GHprotokoll 22.10.1641 (vol A 1:6). Schmedeman s 1532 f. ” 8.10.1635 F, 5.5.1640 H, 5.11.1659 H m fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=