73 och avskräckning, nämligen dess betydelse som en försoningsakt mellan den dömde och Gud. Avrättningen omgavs av religiösa handlingar från kyrkans sida och utformdes till en syndarens rite de passage. »Brottets karaktär av synd förstärktes och det pedagogiska värdet av brottslingens omvändelse och uppvisade ånger ökade på bekostnad av den brutala avskräckningen.»^ I forskningen har man pekat på andra krafter än vedergällning och avskräckning bakom valet av strafformer, bl a på att hänsyn togs till nationalekonomiska faktorer sombefolkningsutveckling och arbetskraftsbehov, vilket då bl a skulle lett till att arbete på galärer, i gruvor etc valdes i stället för dödsstraff.^ Bland svenska forskare har Eva Österberg framhållit att straffens syfte i äldre tid till stor del var brottslingens återintegrering,^ ett syfte som f ö formulerades av Olavus Petri i hans bekanta domarregel att »allt straff bör vara till förbättring.» När och omtanken fullföljdes skulle den då leda till val av mildare straff. Den bild, som getts av äldre tiders straffsystem som enbart inriktat på att »tillfredställa emotionella och moraliserande behov», accepteras inte heller av Jan Sundin. Han hävdar tvärtom, att »rättvisan även då i de flesta fall agerade utifrån rationella motiv.»^ Den följande beskrivningen av 1600-talets strafformer utgår från de straff som Göta Hovrätt utdömde i anslutning till sin prövning av de mål somunderställdes från underrätterna i Småland och på Öland under perioderna 1635— 1644, 1655—1664 och 1681—1699.^ Kapitlet tar sålunda upp de i domarna förekommande strafformerna; hur hovrätten sedan i realiteten valde mellan dessa former beskrivs utförligare i nästa kapitel. 1. Dödsstraff Den kraftigaste reaktion som bondesamhällets överhet och medlemmar kunde visa mot en brottsling var att döma honom (om det nu var en han) från livet och därmed definitivt avlägsna honomur tillvaron. Saken var emellertid inte så enkel somdomen »döden dö» kan förefalla; också dödsstraffet hade varianter. Under 1600-talet fanns två huvudformer för dödsstraffets verkställande, halshuggning och hängning.Hur de i praktiken verkställts framgår i viss mån ^ Jonas Liliequist 1992 s 92 ff. * G Rushe/O Kirchheimer 1939. ^ Eva Österberg 1991 b s 82 f. ** Jan Sundin 1992 s 453 ff och där given forskningsöversikt. ’ En översikt över strafformerna ges av Jan Sundin 1992 s 137 ff samt av Gustav Olin 1934 s 809 ff och 849 ff. Axel Strindbergs påstående, att det »fortfarande hände att en brottsling sattes kvick i jord, dvs begravdes levande» (1988 s 60) kan inte beläggas i Göta Hovrätts resolutioner. Ett enda dokumenterat fall från 1600-talet är känt; det är från 1616 och har meddelats av Jonas Liliequist (1992 s 90f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=