70 och med framväxten av en byråkrati inombåde rättskipning och annan förvaltning. Hovrättens uppgift var att pröva underrättens rannsakning och dom, inte att anställa ny rannsakning. Vikten av att det skriftliga underlaget då var fullständigt och korrekt var uppenbar, i synnerhet i mål somgällde livet. Farhågor för att det underlag som kom in till hovrätten inte alltid var fullständigt uttalades bl a av lagkommissionen 1643, tydligast emellertid av Karl XI, som 1687 i en skrivelse ifrågasatte om inte dödsdömda borde komma inför hovrätten för förhör innan den slutliga domen fälldes. Idén stötte emellertid på praktiska hinder, men hovrätten lät i några fall kalla både dömda och vittnen att personligen inställa sig för förhör. I grunden förändrades inte hovrättens sätt att behandla de underställda brottmålen, även omdetta i något fall komatt likna en ny rannsakning. Det innebar fortfarande en prövning enbart utifrån ett skriftligt underlag. Moderna forskare har iakttagit en tendens hos makteliten i Europa att alltifrån senmedeltiden distansera sig från ett mera enhetligt kulturellt liv, ett tillbakadragande som beskrivits som både en distansering från vanligt folks beteenden och värderingar och som ett fysiskt undanflyende till privata våningar och trädgårdar. Det är knappast möjligt, att det fysiska avståndet mellan hovrätten och de av dess verksamhet berörda ute i härader och städer skulle kunna tolkas somett tecken på ett sådant tillbakadragande och placeringen av hovrätten i ett avlägset hovrättshus som ett medvetet försök att skapa distans. I ett annat hänseende har hovrätten emellertid deltagit i en process som innebar ett fjärmande från vanligt folks kultur och språk, nämligen genomatt utveckla ett speciellt juristspråk, späckat bl a av latinska ord och uttryck. 3. De lagar somhovrätten hade att tolka och tillämpa var de medeltida lagarna och det tillägg till dessa i form av avsnitt ur Gamla Testamentets Moseböcker som gjordes 1608 (Appendix). Dessutom ägde lagstiftning fortlöpande rum genom kungliga förordningar. Utifrån dessa lagar och förordningar skapade hovrätten 1600-talets rättspraxis. Tidigare forskning har hävdat att hovrätten hade ett annat förhållningssätt till Appendix än till de inhemska lagarna. Underrätterna var ålagda att utdöma de många dödsstraff somAppendix föreskrev och det har hävdats att hovrätten tvekat att upphäva dessa eftersom de föreskrivits i Guds lag, medan man känt sig friare att leuterera från dödsdomar fällda enligt svensk lag. Hovrättens praxis visar emellertid att hovrätten i sin tillämpning stått lika fri inför Appendix sominför inhemska rättskällor. Appendix fick stort inflytande på rättsutvecklingen, nya brottskategorier infördes och dödsstraff föreskrevs för ett stort antal brott som tidigare belagts med böter, i synnerhet hors- och skyldskapsbrott. I praktiken innebar emellertid detta inte en så »djupgående brutalisering» av straffrätten som rättshistoriska författare hävdat; den praxis som hovrätten utvecklade innebar t ex att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=