66 samveten som kom till tals. Hur detta val utföll har också belysts ovan: man upphävde ett stort antal i lagen föreskrivna dödsdomar, och i den mån man fastställde dem skedde det ofta i samspel med underrätter, som t ex ansåg det stämma med både lag och med rätt och billighet att en missdådare »togs av vägen.» Man tog hänsyn till ålder, fattigdom, fåkunnighet, möjlighet till återanpassning osv vid straffmätningen. Man hängde tjuvar. Men man lät också rätt och billighet råda och lät tjuvar som enligt lagen skulle ha hängts betala böter eller löpa gatlopp eller helt enkelt bli frikända. Hovrätten har alltså inte varit bunden vid lagens bokstav och inte tvekat att döma efter andra bedömningsgrunder, som då kan kallas rätt och billighet. Det som hände under 1600-talet var att den i lagkommissionen ställda frågan »om icke underrätterna må ha samma privilegier som de övre att döma efter conscientiam där circumstantiae (omständigheterna) kunna förorsaka dem att gå ifrån lagen» i praktiken blev besvarad med nej. Underrätternas domare skulle döma efter lagens bokstav och sedan underställa domen hovrättens prövning. Kenneth Johansson beskriver det som ». . . en tendens att exkludera möjligheten att döma efter rätt och billighet från underrätternas kompetens och överlämna denna rätt till överheten, till hovrätten och konungen.»'■^‘^ I fråga om livssaker, dvs dödsdomar, var det betydligt mer än en tendens. Underrätternas möjlighet att avgöra sådana mål hade alltid varit begränsad; i rättegångsordinantian med dess föreskrifter omunderställninghade den definitivt tagits ifrån dem. Det var en utveckling somi forskningen kallats »den judiciella revolutionen» och som innebar att underrätternas spelrum inskränktes, att lekmännens och lokalsamhällets inflytande minskade medan experternas och de centrala intressenas ökade. Lagkommissionens åsikt att underdomstolarna var »så väl edsvurna som andra att näst lag döma efter sitt bästa samvete» vann som nämndes inte gehör. »Lyckligtvis» säger Gustav Olin, underrätterna var enligt honom inte mogna för en sådan fri prövningsrätt, hade de tillåtits en sådan hade detta bara lett till »ökad förvirring inom rättskipningen.»'^^ Tror man att det fasta grepp om rättskipningen som denna inskränkning i underrätternas prövningsrätt innebar medförde generella vinster för rättsäkerhet och enhetlighet kan man instämma i Olins farhågor. Tror man däremot att de många lekmännen i de många härads- och rådstugurätterna hade bättre förutsättningar än hovrättens ass^essorer att »näst lag döma efter sitt bästa samvete» kan man möjligen beklaga att lagkommissionens idéer inte fullföljdes. Då måste man emellertid också Jämför Bo H.Lindberg 1992: »Legalism, stränghet, lagens tvang — ’vis coactiva’ — fanns i lägre instans. I den högre rättskipningen fanns i stället en billighetsprövning, där omständigheter i målet kunde beaktas, vilka låg utomunderdomarens behörighet.» (s 369). KennethJohanssonn 1990 s 175. Se nedan kap VILJämför Jan Sundin 1992 s 5 f och s 447 ff. CJ Wahlberg 1878 s47. Gustav Olin 1934 s 836 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=