63 utsträckning präglades av samma principer, av grymhet respektive realistisk mildhet. I hovrätten fanns makten att få en brottsling definitivt avlägsnad ur samhället liksom makten att ge honomen ny chans. I och för sig fanns den realistiska mildhetens princip inskriven redan i lagen, t ex i Gustav Adolfs brev från 1615, där han för enfalt hor bestämde böterna till 80 respektive 40 daler »förste gång, kommer han annan gång åter böte dubbelt så mycket, kommer han tredje gång förvisas landet på sex år, kommer han ändå igen miste huvudet utan alle nåder.»'“' Lagen beskrev här var gränsen för tålamodet gick: den som tog fjärde steget var framme vid stupstocken. Även vid andra brott tänjde lagen på detta sätt tålamodet och närmade sig stegvis det yttersta straffet, t ex vid stölder, där det enligt 1653 års straffordning först vid tredje resan skulle »till livet dömas.»'““ Hovrätten var frikostig med sådan realistisk mildhet och gav fler chanser än lagen, t ex vid fjärde resans hor, där dödsdomar upphävdes och ersattes med annat straff.Förestraffordningen 1653 med dess striktare regler för straff för stölder motiverades upphävandet av de många dödsdomarna med »tjuvnaden ringa», »icke tillförne stulit», »är en ung person», »är eländig/fattig», »målsäganden beder/har fått sitt igen» etc. Mildhetens princip och strävan att återintegrera brottslingen underströks sedan av den ofta förekommande formuleringen »är bättring att förmoda.» Enligt straffordningen 1653 skulle tålamodet med en tjuv vara slut vid tredje resans stöld. Då skulle han inte få fler chanser utan definitivt utstötas ur samhållet genom avrättning eller förvisning. Hovrätten fortsatte emellertid på mildhetens väg och upphävde en rad dödsdomar som fällts också för tredje resan liksomför kyrkstölder och stölder av större penningbelopp. Motiveringarna var desamma: »ung därtill barfattig», »icke av sitt fulla förstånd», »tjuvnaden ringa mot en människas liv och blod», »tjuveriet av hunger» etc. Hoppet om att göra tjuvarna ärliga igen uttrycktes i domskäl som »ung person, kan sig bättra», »förmodas bättra sig», »ångrar och begråter sin synd.» Det var f ö inte bara vid stölder utan också vid andra slag av brott som skäl av denna typ angavs för upphävandet av dödsdomar. En barnamörderska benådades bl a för att hon var »ung och oförståndig», en annan för att hon var »enfaldig» och en tredje för att hon »sig ärligen och väl förhållit.» En rånare förskonades för att han var »ung oförståndig dräng, av sin kamrat förledd», en edsöresbrytare för att han var fattig etc. Formuleringarna tyder på att man uppfattat straffet inte bara som avskräckande utan också i enlighet med Olaus Schmcdeman s 164. Ibidems 295. 7.5.1638 F, 10.11.1660 H, 10.7.1688 H. Ingen dödsdom för 4;e resan enfalt hor har fö påträffats. För 5:e resan dömde hovrätten till döden i ett fall från Östergötland 1642, återgivet av Jan Sundin 1992 s 42. En man som dömts till döden för 6:e resan lät hovrätten däremot slippa undan med gatlopp. 23.2.1705 Skåne.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=