62 mot och straffen för missbruk av Guds namn upplevdes som rimliga av större delen av medborgarna, är det viktigt att religionens dominerande roll och kraft inte underskattas eller förbises.'’^ En handling som smädande av Gud förklarades av lagen vara ett brott. Det kunde bondesamhället acceptera. En annan fråga var vilket straff den var värd. Rättskipningens instanser vacklade här mellan grymma straff som att avrätta eller att skära en bit av tungan på en gudsförsmädare och att gå försiktigt och lindrande fram. Av de sex dödsdomar för smädande av Gud som kom under hovrättens prövning fastställdes en av hovrätten och en av Kungl Maj:t, men i båda fallen hade de s k blasfemanterna gjort sig skyldiga till andra grova brott.I de återstående fallen upphävdes dödsdomarna av hovrätten; den strängaste påföljden blev att löpa gatlopp och den i varje fall fysiskt sett lindrigaste att göra avbön i kyrkan.’’^ Den rättspraxis som hovrätten utvecklade och som gick i humaniserande riktning har sålunda hängt samman med utbredda uppfattningar bland allmänheten omdet rimliga straffet. Den har också hängt samman med en sedan gammalt rådande gemensam syn på återfallsförbrytaren. Grymhet kombinerad med realistisk mildhet har av Eva Österberg framhållits som typiskt för svenska underdomstolars straffmätning under senmedeltiden och 1500-talet. Mildheten tolkar hon då som utslag av en strävan att återintegrera en brottsling i samhället och undvika att utestänga honom ur kollektivet. Att gå miste om solidaritet och beskydd från familj, hushåll, släkt, by etc innebar nämligen en katastrof och brottslingen borde därför få en ny chans, såvida brottet inte hörde till de allra grövsta och mest upprörande. Det var den realistiska mildhetens princip. Omhan däremot begått t ex ett överlagt mord eller trots tidigare dom fortsatt att begå brott var domstolen utan nåd och demonstrerade genomdomens grymhet att man inte ville ha med vederbörande att göra i fortsättningen. »The judgment thus took into consideration not only what the crime was, but also who the individual was. Punishment was consequently imposed in accordance with one of two principles: the offender was to be either reintegrated or totally expelled. The former course could be achieved if the court displayed realistic lenience; the latter was achieved with the aid of all the brutal and merciless means allowed by the law and the church.» 120 Efter hovrätternas tillkomst var det vid detta forumsom straffen för de grova brotten mättes ut. Det var i hovrätten avgörandet föll om en brottsling skulle leva eller dö och om han skulle tillbringa resten av livet i landsflykt eller få komma hem till byn igen. Hovrättens praxis visar att dessa avgöranden i stor Omreligionens för 1600-talsmänniskan centrala roll se Christian Braw 1993. 20.4.1698 F och 6.10.1699 H. Se nedan kap IVHovrättens domar, avsnittet Övriga brott. 11.10.1698 F respektive 8.5.1639 F. Eva Österberg/Dag Lindström1988 s 34 f. 118 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=