61 straffades här i tiden med världsliga straff. Den faktor som konstituerade samklangen mellan lagen och utbredda uppfattningar om rätt och orätt vid sådana brott var egenintresset, det själviska behovet av skydd mot liv och egendom. Samma egenintresse, nämligen skyddet mot illegitimitet och oreda, kan som nämndes ovan ha utgjort den faktor, som fick bondesamhällets etablissemang att ställa sig bakom förbuden mot för- och utomäktenskapliga förbindelser. Men när andra bud i Appendix bröts, när Guds namn missbrukades eller vilodagen vanhelgades, var detta synder och olydnad mot Gud och Hans heliga vilja. Brottsoffret var Gud själv och påföljden evig fördömelse, såvida inte ånger, bot och avlösning i kyrkans ordning följde. I 1600-talets rättskipning suddades skillnaden mellan synd och brott ut, världsliga straff utdömdes lika väl för den somkört hö på Stora Böndagen som för den som gett en trätobroder ett fullsår med kniven. Var det ett egenintresse som förmådde bondesamhållet att utan synbara protester ställa sig på lagens och rättskipningens sida också vid beivrandet av dessa brott? Under hela seklet uttrycktes i olika sammanhang övertygelsen, att Guds vrede i formav t ex hungersnöd kollektivt skulle kunna drabba landet, om man inte såg till att synder mot Guds bud blev eftertryckligt bestraffade. En annan övertygelse, som också kom till tydliga uttryck, var att man genom de världsliga straffen kunde avskräcka människor från att begå synder mot Gud och därmed rädda dem från fördömelsen. Omsorgen ommedborgarna innefattade också deras andliga och eviga välfärd. Om de mosaiska buden och straffen uppfattats som rimliga också vid brott, där ingen annan målsägande än Gud kunnat urskiljas, har förutsättningen varit, att de religiösa föreställningarna om gudomliga straff varit gemensamma för större delen av befolkningen. Det har uttalats tvivel på att 1600-talets kristendomgick särskilt djupt i folksjälen, och sagts att bönerna kunde få karaktär av besvärjelser och dop och nattvard få drag av magiska riter.’Kanskevar det så att invecklade budskap om rättfärdiggörelse genom tron, om försoning, om frälsning och nåd var svårare att tillägna sig än det enkla budskapet om en lagtavlornas Gud, som ständigt hotade med både timliga och eviga straff, och att det till sist blev så, att det var denne Gamla Testamentets stränge straffande Gud somdominerade de flesta människors föreställningsvärld. Det egenintresse som konstituerade en samklang mellan lag och allmänt utbredda uppfattningar skulle då ha varit intresset att undvika en kollektiv bestraffning från Gud här i tiden och en individuell efter döden. Samklangen tycks ha existerat; spänningar mellan lagens bud och rådande normsystem kom i varje fall sällan till ytan i samband med rättssaker. När frågan ställs, i vad mån t ex förbuden I den »enkle bondens religion» blandades enligt Hilding Pleijel kristna och vidskepliga föreställningar och »bildade en complexio oppositorum.» Hilding Pleijel 1951. Uppfattningaromreligionens roll hos Bengt Sandin 1986 och Peter Aronsson 1992 s 175 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=