55 För rättskipningen innebar Appendix stora förändringar. I rättshistorisk litteratur har åtgärden framställts som synnerligen anmärkningsvärd, bl a för att den innebar att »lagbud tillkomna över 2000 år tidigare hos ett folk på ett ytterst primitivt stadium förklarats somgållande svensk rätt.»*^^ Redan att ställa delar av den mosaiska rätten i paritet med den svenska var »ödesdigert» och »fullständigt absurt.»^^ Konsekvenserna blev också enligt dessa bedömningar genomgripande, framför allt genom den grymma straffmätningen; det var »bloddrypande stadganden»,^° man slog in på »en utomordentligt hård linje» och straffrätten undergick en »djupgående brutalisering».^’ Det har i samma rättshistoriska litteratur hävdats, att föreskrifterna i Appendix av den samtida rättskipningen tillskrevs en i förhållande till de inhemska lagarna särskild kraft och status. Hovrätten sägs sålunda ha kunnat mildra dödsdomar som utdömts enligt lands- eller stadslagen, men sällan dödsdomar som utdömts enligt Appendix. Den har känt sig så bunden av dessa påbud om »döden dö» och haft sådan respekt för de bibliska påbuden att den inte kunnat göra annat än att låta demgå i verkställighet. Den ansåg sig inte »kunna leuterera (=lindra) straffen för brott som föllo under Guds lag, dvs den israelitiska lagstiftningen. - Beträffande brott å vilka den israelitiska lagstiftningen icke var tillämplig förfor hovrätten med större frihet och särskilt vid de ofta förekommande brotten dråp och stöld ägde leuterering rum i mycket stor utsträckning. »“^^ Denna bild av en hovrätt med sådan respekt för Appendix att dess påbud knappast fick ifrågasåttas har levt vidare ända in i moderna läroböcker i rättshistoria.Hovrättens praxis förmedlar emellertid en delvis annan bild. Respekten för den mosaiska lagens »döden dö» var för det första inte större än att initiativtagaren själv, Karl IX, bara två år efter stadfåstelsen av Appendix kunde döma till böter för hor.*^'’ Det vanliga straffet för enfalt hor var också sedan gammalt böter*^^ och att böter var det rätta straffet för detta brott slog Gustav II Adolf fast i förklaringar från 1615 och 1619.*^^ När Göta Hovrätt ett par Henrik Munktell 1936 s 139. J K Almquist 1942 s 1. Gustav Olin 1934 s 820. Henrik Munktell 1936 s 139. Göran Inger 1983 s 120. F.rik Anners 1972 s 16. Gustav Olin 1934 s 833 ff. »Leuterera», dvs att nedsätta ett straff eller byta det mot ett annat lindrigare, blir i tidens språkbruk liktydigt med »benåda.» Det kunde tillämpas vid själva domfällandet till skillnad från »benådning» i den mera egentliga betydelsen att ge nåd åt någon och förskona honom från straff, somådömts i en lagakraftvunnen dom. Beträffande begreppen leuteration och benådning se vidare nedan kap V Hovrätten och Kungl Maj:t. F.rik Anners 1972 s 17 och Göran Inger 1983 s 121. Schmedeman s 130 f. Fnl Johan Ill;s ordinantia 1577 skulle de uppgå till 30 daler. Schmedeman s 67. Schmedeman s 164 och s 185. Se även Sven Kjöllcrström 1957 s 105. 9.å
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=