54 gällde framför allt sedlighetsbrotten och då i synnerhet de så vanliga hors- och skyldskapsbrotten. Dessa brott blev därmed hals- och livssaker och brott som skulle underställas prövning i högre instans. Antalet dödsdomar som i fortsättningen underställdes hovrätterna blev följaktligen stort: i Göta Hovrätt var antalet sådana från Småland och Öland under perioden 1635-1644 omkring 100 om året och av dessa var de flesta utdömda enligt straffbestämmelserna i Appendix.**’ I forskningen har införandet av Appendix setts som ett tecken bland andra på de försök från maktelitens sida att kontrollera och ändra på människors beteenden, som kan iakttas på många håll i Europa efter reformationen. Det gällde framför allt sedligheten. Synen på brott mot denna hade blivit strängare, och också i Sverige gick den reformerade kyrkan till offensiv mot brottslighet överhuvudtaget men i synnerhet mot osedlighet och omoral i form av för- och utomäktenskapliga förbindelser och sexuella förbindelser mellan släktingar.*'' Sådana förbindelser var synd och för den som bröt mot dessa Guds bud väntade inte bara evig fördömelse utan också stränga straff redan här i tiden. De ledande svenska reformatorerna har från rättshistoriskt håll utpekats som drabbade av »blind fanatism» i sin kamp mot omoralen och som aktiva påskyndare av införandet av Appendix.**^ Denna syn har emellertid motsagts, bl a med argumentet att receptionen av mosaisk lag egentligen mte var någon nyhet när Appendix blev svensk lag, utan gick tillbaka till äldre tid.**"* Det har också framhållits att den tillämpning somAppendix fick egentligen var främmande för reformatorernas tankar. I grunden fanns ändå ett gemensamt intresse hos den framväxande nationalstaten och den reformerade kyrkan att disciplinera sina medborgare. Hand i hand med kyrkan drev den världsliga makten kampanjen mot oordning, omoral och ohörsamhet mot både Guds och kungens påbud. Guds lag kunde åberopas också för världsliga straff, skillnaden mellan synd och brott suddades ut, och i kampen för disciplin och reda i människors relationer till varandra och till överheten stod skarprättaren och själasörjaren sida vid sida. När hovrätten dömde till risslitande för ett sedlighetsbrott eller till böter för en stöld dömde man samtidigt brottslingen att stå uppenbar skrift. Det var ursprungligen en handling med religiösa inslag somavsåg att återuppta den ångerfulle syndaren i den kristna församlingen, förlåta honomoch låta honom få del av de s k nådemedlen, men när en kyrklig handling på detta sätt komatt utgöra en del av det straff som en världslig domstol utdömde, hade kungamaktens och kyrkans sammansmältning blivit total. Se nedan kapitel IVoch där presenterade tabeller. Se t ex Eva Österberg 1982 och 1991b, Jan Sundin 1992. J F Almquist 1942"s 26. Se Henrik Munktell 1936 och framför allt Elsa Sjöholm 1988: »Grunden för all medeltidsrätt är Mose lag» (s 236). Sven Kjöllerström 1957. Ibidem s 105. Om förekomsten och omfattningen av en kyrklig domsrätt vid sidan om den världsliga se Jan Sundin 1982 och 1992 s 299 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=